Introducing The Mel

21.53

12/8 2008

  

Idag när vi skulle upp så tog det tid. Väldigt mycket med tid. GosAnnas mobil ringde två gånger och jag vaknade inte. Hon petade tydligen på mig, och jag vaknade inte. Min mobil ringde vid halv nio, men alla mina låtar och bilder har försvunnit, så det är den "normala" väckningssignalen och den reagerar jag inte på, så jag trodde ju att det var GosAnnas mobil.. Det tycker jag är en mycket bra anledning till varför det tog uppemot överkant av två minuter innan jag kom på mig med att stänga av alarmet. Men jag gjorde det iallfall. Och sen så ber jag GosAnna sätta sig upp, i tron om att det ska vara lättare att resa sig då. Men det kunde jag ju tro.

Efter.. Jag vet inte. Efter att GosAnna hade gått och gjort sig iordning (jag var svagt medveten om det, faktiskt!) så kom hon tillbaka och försökte peta upp mig ur sängen. Det gick inte bra. Hon är inte så duktig på att väcka Mel. Fast det är ju det nästan ingen som är, det krävs liksom specialmetoder. Sen kom hon på tricket. Som Birgit sa, det borde stå under tortyrmetoder. Att dra av någon täcket. Det är INTE schysst. Speciellt inte om denna någon råkar vara en Mel. Det är inte okej. På något vis alls.

Tillslut kom jag upp åtminstone, klagade över hur kallt det var. Så hittade jag en termometer och konstaterade att det var nitton grader i rummet. Men vadå, det var faktiskt kallt! FÖR kallt för en Mel, åtminstone. Faktiskt! Men på något vis klarade jag mig in i badrummet efter ett tag. Mina kläder var inte roliga idag. En typ.. orangerosaröd(?)färgad tröja med en svart kofta över och mina svarta jeans. Men det gick. Jag bandagerade mig inte idag, tyvärr. Det hade hjälpt mot nervositet hjärtklappning, lite åtminstone. Men ändå. Jag bytte om och ut igen till GosAnna. Sminkasminkasminka. Visst gjorde vi det då? Eller hur?

Sen travade vi upp för att äta frukost. Duktiga GosAnna hade redan ordnat tevatten, så.. Ja. Det var ju bara att börja äta. Tuggatuggatugga, tre hela mackor. Sitta där och Prataprataprata om saker, massamassa massvis mycket gosigt. Underbart härligt, helt enkelt. Sen så bar det av ner, och då vitade sig Mel. Det blev faktiskt fint. Trots att det var utan borste. Eller kanske just därför? Det var enklare att få jämnt med bara en bomullstuss. Fint blev det. Sen plockade vi ihop oss, bäddade ur sängarna, ställde tillbaka bäddsängen där den skulle stå, kollade igenom på toaletten en sista gång så att inget var glömt och.. Ja, kollade igenom nedervåningen. Upp igen, tillsammans med alla saker.
Så satt vi vid matbordet och GosAnna skrev lite på Rakel-Mirakel och Mel sitter mittemot och kluddar på hennes pärm. Citerar Mary och andra människor. Underbart. O NO LOVE YOU'RE NOT ALONE! Så, på något vis, lyckades det bli lunch och Birgit hade ordnat en jättegod omelett åt oss, och jag undrar varför jag inte äter omelett oftare? Jag tycker det är hur gott som helst.
Vi sitter vid matbordet och diskuterar saker, pratar rent allmänt och.. Jag vet inte riktigt. Jag hade inte varit så öppen och lättpratad om inte GosAnna hade varit med, eller, det hade jag varit, men sakerna jag hade sagt hade varit helt fel och dumma och... Förstår ni vad jag vill mena? Det är något med GosAnna. När hon är med är jag mer mig själv än annars. Alltså, det är samma sak med Angelica. Och jag (antar) Mary. Men det är inte riktigt så heller, men.. Jag är ju alltid mig själv, men den som är jag som jag mest trivs med. Nu låter jag totalt schizofren igen, men det är ju så att man förändras beroende på vem man är med och sådär, på olika platser kan man ju ha ett annorlunda beteende trots att man är med samma person, men när jag är med GosAnna (och Angelica och, antagligen, Mary) så är jag fortfarande likadan som jag brukar vara, som jag (oftast) på något vis tycker om att vara. Och det är ju bra, eller hur? Anna är bra för mig.

Sitta där vid matbordet, och Birgit är en av de där människorna jag egentligen inte sitter och pratar med, utan hoppar runt och skriker LOVE ME LOVE ME LOVE ME åt, inte ett lobotomerat leende, men fortfarande. Hoppar runt, gör saker åt, nickar, lyssnar på. En sådan människa är Birgit. Är det då konstigt att jag går som på nålar, mer eller mindre? Jag tyckte om henne, det var roligt att lyssna på henne och allt. Avslappnad på något konstigt sätt, men fortfarande det där att rycka till vid minsta ljud, minsta anledning till att hjälpa till ska tas. Alla anledningar att hon ska gilla mig behövs. Märktes det? Jag vet faktiskt inte. Fråga GosAnna.

Klockan tickar sig obarmhärtigt närmare två. Tick-tack tick-tack.

Det låter så. Hela tiden. Speciellt i mitt huvud. Högt också, inte lågt och snällt, utan mormors gamla väckarklocka går på högsta volym i mitt huvud, hela tiden. Klockan tre ringer den, ringer så högt att jag sprängs, det vet jag redan nu, mina trumhinnor kommer spricka vid tre, jag kommer inte att kunna höra något någonsin igen efter tre, jag kommer inte.. Jag vet inte. Klockan tre ringer den, högre än någonsin förut i mitt liv.

Klockan är närmare kvart i två, in på toaletten. Det är ett måste. Liksom. Ett måste, helt enkelt.

Mel springer dit, och sen när vi kommer ut står GosAnna innanför dörren och säger att vår bil väntar. Det är polisen. Oroa er inte, det är en gammal pensionerad polis som ska köra oss. Ut i bilen alltså, sitta där och känna hur pulsen ökar. GosAnnas puls ökade också. Extremt märkbart.
Närmare och närmare Frustuna kyrka, och Mel vet att hon är nervös nu, men senare kommer det att bli bättre, när hon väl är där så kommer det inte att finnas några spärrar längre, hon kommer vara lugn och fin. Okej, hon kommer totalt nervösbabbla sönder alla stackars människor i hennes närhet (Stackars GosAnna) men det får gå ändå. Mel kommer att skaka, hjärtat kommer nästan inte slå alls. Men det kommer att gå. Hon kommer inte att darra på rösten, hon kommer att ställa frågor, hon kommer att klara sig helt okej genom det hela.

Okej. Så väl där, ut ur bilen, ta med allt. Krama Birgit, tacka otroligt mycket att vi fick komma och allt (väluppfostrad Mel. Duktig flicka.) Sedan, vända stegen mot första bästa hus (dörren var öppen) och trampa dit. Prata med GosAnna. Väl där (inte så långt att gå) fråga en människa som satt i ett rum om var skrivarlägret var, hon svarade, pekade mot några hus lite längre bort. Tacktack, det gör man ju, man tackar, gå ut igen. Titta på klockan. Klockan är halv tre, ungefär. Okej. Vi sitter i minneslunden vid kyrkan, spända för vad som komma skall. Börjar gå upp mot skrivarlägret i sakta mak. (Det obefintliga tempot) Går in i köket, hälsar på de som håller i det hela. Åh, så trevligt att vara här! Vad roligt att vi är här! Vad roligt att vi fick komma! Så blev vi invisade i ett annat rum, matsalen, där fick vi sitta en liten stund, sedan kom GosAnna och jag på att vi behövde gå på toaletten, så vi gick och frågade om det var okej att vi lånade toaletten, så berättade de var den låg så gick vi dit. Vid ett bord lite längre bort satt några som gick på skrivarlägret satt vid ett bord och.. Vad de nu gjorde. Pratade. Rökte(?).
Mel och GosAnna lånar toaletten. (Inga detaljer)

Vi kommer ut från toaletten klockan kvart i. Vet ni vem som står på den lilla gårdsplanen? Vet ni vem som står där och... ÄR!?
Anna Jörgensdotter.
Hon stod där. Hon hälsade på oss.
"Den femtonåriga tjejen." Sa GosAnna.

"Kompisen." Sa jag. Sen presenterade vi oss med namn. Det var.. Magiskt!
Hon skulle bara gå på toaletten så skulle hon visa var vi skulle vara. GosAnna och Mel har inga skor på sig, så Mel springer och hämtar dem under tiden. Snabbtsnabbtsnabbt, stressastressastressa. Men det gör inget. Man stressar så gärna för Anna Jörgensdotter. En Gudinna.

Hon kommer ut, haltar. Hon hade brutit tån för ett tag sen. Vi pratar lite, nervösbabbel från GosAnna och Mel. Vi säger saker vi kanske inte borde ha sagt. Så sitter vi helt plötsligt i en underbart liten stuga (eller, liten och liten) och stolar står som ett u, och i "öppningen" sitter hon. Hon. Så dröjer det ett litet tag, vi säger alldeles för mycket, tio minuter kanske, så kommer skrivarlägerdeltagarna och sätter sig, några tittar lite konstigt på oss.

Vad händer sedan?

Alla kommer in, sätter sig.

Anna Jörgensdotter pratar. Pratar om sitt skrivande. Sitt liv. Inte så mycket fanatikerna GosAnna och Mel inte visste, men ändå. Det kom direkt från Anna Jörgensdotters mun. (Kan fortfarande inte bara skriva Anna)
Mel skulle inte kunna återge så mycket om någon frågade henne. Absolut ingenting som hon kan skriva ner. Vi sätter vårat hopp till GosAnna, helt enkelt.

MUTH = Metod för att Undvika Talande Huvuden.

Man ska låta personen som tänker göra något. Något simpelt, vattna blommor helt enkelt (Katrina) medan de tänker. Sitta på en stol och titta ut genom fönstret. (Rita. Skriva om Albanien.) Bara så att läsaren kan se personen, så att det inte bara blir någon som tänker och läsaren undrar vad som händer.

Sen, helt plötsligt, är två timmar slut. Bara sådär. Sjukt, eller hur?
Vi ser till att få våra böcker signerade, och Mel nämner att hon bara har Änglarnas Syster och att hon ska skaffa Pappa Pralin, men.. Ja. Vet ni vad Anna Jörgensdotter gör? Hon GER mig ett exemplar av Pappa Pralin. Gratis. Bara ger mig. Signerar. Vet ni hur sjukt det var? Eller, underbart!!

På något sätt lyckas vi fota också. Förstår ni?

Sen var det dags för oss att gå. Skrivarlägerdeltagarna skulle ha skrivövningar och vi fick inte vara med. Så då började vi gå till stationen. Vi gick en kilometer utan att komma på att vi gick. Alla som vi mötte stirrade, vi pratade så högt och glatt. In på ett Konsum i Gnesta, köpa glass, nougatsås, plastskedar. Tillbaka till stationen. Sitta ner. Prata. Tugga glass. En tvålitersförpackning. Ensam, eftersom GosAnna inte ville ha.

Så satt vi där, så ringde Mel far och babblade lite om allt. Så säger GosAnna att "ELIN. HON KOMMER! DÄR!", fast hon viskade. Så Mel lägger på och. Anna Jörgensdotter kommer närmare, hela tiden närmare, och hon hade inte sett att vi såg henne, men hon såg oss, hon fortsatte, var säker på att vi såg henne, och vinkade. Hon vinkade. Vinkade! Till oss. Oss! Kommer fram och sätter sig. Sätter! Sig! Bredvid! GosAnna! På! Samma! Bänk! Som! Oss! Panik! Panik!! Vad gör man? Nervösbabblar. Anna Jörgensdotter går bort till Pressbyrån sen. Kommer tillbaka, pratar med någon (vi tror: hennes man) i mobilen. Säger sedan att hon ska på tåget. På vårat tåg! Eller, inte vårat. Men vi ska åka med det. Mel har inte ätit upp glassen, men ändå.. Hon behövde bara något lugnande, var inte riktigt på riktigt på glasshumör. Tyvärr. Nåja. Släng glassen. På tåget. GosAnna får fråga om det är okej att vi sitter med Anna Jörgensdotter, och det är det. Och sen så börjar vi babbla, diskutera böcker, dåliga böcker, bra böcker, att baksidan på Änglarnas Syster inte alls är bra för boken, att det inte är rättvist att en så bra bok ska ha en så sugig baksida. Änglarnas Syster har tydligen sålt otroligt dåligt. Det ska vi ändra på. Eller hur, GosAnna?

Vi hälsade från Mary också. Tro inte att vi glömt dig bara för att du är massamassa långt bort!

Sen, alltför snabbt, så ska Anna Jörgensdotter byta tåg. Tyvärr. Massamassa sjukt mycket tyvärr, men.. Allt underbart har ett slut.

Eller?

"Vi ses igen någon gång" Eller.. Alltså, jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa. Men. Ja. Något liknande. Mel skuttade runt i sig själv.

Sen åkte Glitterhatten fram. Snabbt. Enkelt. Fram, helt enkelt. På huvudet. Musik på. Lite Mel och GosAnna prat, men inte mycket. Eller, det beror på hur man ser det. Hysteriskt, men inte.. Jaja.

Sen, efter ett tag, kom vi hem till GosAnnas hus.

Efter bara en liten stund kom vi bort därifrån, mot tunnelbanan.
Där någonstans blev vi någon annan.

Mel sitter egentligen fortfarande kvar där. På tunnelbaneplatsen. Faktiskt. Kommer att sitta där ett tag till. Nattvinden som kyler henne, ljuden från stan som tränger sig in genom musiken (inte så högt på). Sitter kvar på bänken, väntar på att... Något. Något ska hända. Vet inte vad. Men något måste hända. Vet inte riktigt vad. Något, bara. Konstig känsla i kroppen.
Så, på tunnelbanan, av vid Gullmarsplan. Läsa lite i busskön, läsa Pappa Pralin med nya ögon. Så kommer bussen, på den. Fortsätta läsa Pappa Pralin. Läsa tills bussen stannar vid min hållplats, går av. Det regnar ute. Regnar. Av med Glitterhatten.

Mel gör sådär som man inte får göra. Går över gatan när man inte ska. Bussen står kvar, hon kan inte riktigt se vägen åt ena hållet. Det är en kvinna framför henne som går, och Mel vill bara att hon ska fortsätta gå så. Gå där framför. Jag ska älska var och en som hör att jag skriker. Det står så i Pappa Pralin. Det står så i Mels huvud. Står med stora bokstäver. JAG SKA ÄLSKA VAR OCH EN SOM HÖR ATT JAG SKRIKER. Så därför, snälla, snälla, människa som går framför mig. Gå kvar där. Riktigt varför vet jag inte. Vet nästan inget alls, gör jag.

Så. Hemma hos mor. Ringer far. Berättar lite. Fyra minuter. Vi pratar i fyra minuter och tjugotre sekunder. Inte alls det Samtalet jag hade behövt göra. Inte alls, men det var nödvändigt.

Nu sitter jag här med Robert Smith och tidspress. Orkar inte skriva mer. Orkar inte skrika mer.

Buh-bye.

Dagens citat?

"Det blir nåt rysligt lockande med friheten." - Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter, kap. den vackraste dom nånsin sett, sid. 34.

 Mel pratar mitt i, men det gör väl inget? Som ni ser så la hon armen om Mels midja, och Mel fick lite panik. PANIK! Och vi höll runt hennes axel. Det gick. (För er okunniga är Mel den till höger och Anna Jörgensdotter den till vänster.)



Yours
         Truly
    Mel
23.48