Introducing The Mel

07.24
Torsdag 28/8 2008

Vissa dagar hatar jag Sonja. Andra dagar älskar jag henne.
"Kanske känner jag mej jävligt ensam just nu men ibland är det bara att skruva upp musiken!" kap. HATT, sid. 14, Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter.

Korkade människa! Hur ska någon någonsin kunna ta sig in och gå runt inne i dig om du envisas med att stänga dem ute!? Om du gör dig själv onåbar. Det måste du förstå. Göm dig inte sådär, om du börjar synas så kommer du inte att behöva höja musiken!
Just så. Höj musiken, låt musiken dunka bort det onda; det bränner; det blöder. Inombords.

Vissa dagar hatar jag Andrea. Andra dagar älskar jag henne.

För att komma med ett citat här så måste jag plocka fram Pappa Pralin, vilket jag inte orkar.

Men hon gör så ont, Andrea. Så fruktansvärt vacker, så fruktansvärt AJ närhelst man kommer i nårheten av. *totalvägra ordet grymt*

Vissa dagar hatar jag Robert Smith. Andra dagar är han underbar, efterlängtad och det självklara valet i "I'd do" (vem man kan tänka sig att ligga med och om jag säger Robert Smith måste du säga någon som börjar på h. Otroligt rolig lek.)

"oh you know how it is
wake up feeling blue
and everything that could be wrong is
including you
black clouds and rain and pain in your head
and all you want to do is stay in bed

but if you do that you'll be missing the world
because it doesn't stop turning whatever you heard
if you do that you'll be missing the world
you have to get up get out and get gone!"

Uppenbarligen så har du ingen aning, Robert Smith, om hur det hela känns. Hur kan du ens säga sådär?
"Get up, get out and get gone.". När det nästan är omöjligt att andas för allt det svarta som liksom sitter ivägen. När det känns soom om att gå upp ur sängen är ett oöverstigligt hinder.

Du har så rätt, Robert. Så otroligt rätt. Att "aldrig i helvete ger upp". Fortsätta, fortsätta. Det finns inget val. (Och livet är värt att leva!)

Yours

        Truly

   Mel

Mels comviq kompis har gått ut. Och Mel har inga pengar. Inte förrän den första september (ungefär). Det betyder att Mel är utan Mary i lite drygt en vecka. Kommer hon att klara det här? Hon måste! Annars får hon ju aldrig höra av Mary igen. Mel klarar det här! Hon måste!!
Det har inte ens gått ett dygn utan Marysms. Och Mel är nästan redan ett nervvrak.

För att komma till mitt rum måste man gå uppför en trappa. Det är varken en lång eller brant trappa. Den svänger lite, men bara tillräckligt för att hålla sig innanför husets väggar. (Tråkiga trappa!)
Så får man gå genom det jag ser som gästrummet, eftersom det alltid står en utdragen tältsäng där. Det finns också ett otroligt mysigt skrivbord där. Sätter man sig ner vid det och har papper&penna så kan man säkert skriva massa mycket. Man ser ut genom ett fönster. Utsikten är följande: Det gamla stallets tak, en bit av vägen, skogen på andra sidan, ängen innan skogen, grinden till fårhagen (egentligen inte eftersom det är en grind till lite längre in och det är den hagen går i, men ändå..) och just idag ser man att solen skiner.
Från det sista trappsteget till tröskeln till mitt rum är det sju steg. Efter de här sju stegen möts man av en grädd(?)vit, stängd dörr. Knacka och kliv in.
Här inne möts du (allt som oftast) av ett organiserat kaos. Störande för det ovana ögat, men då finns det andra ställen i det här huset att vara på. Jag har aldrig varit för överdriven ordning, men kaoset kan faktiskt skyllas på att jag städar. Låter det konstigt? Okej, såhär: när jag inte har något att göra och utan lust att skriva, då river jag fram gamla papper och prylar och annat tjolijox. Så går jag igenom det. Vill jag verkligen ha det här? Varför? Kommer jag att använda den/de här? Saker som håller måttet en gång åker ut nästa. Under de här städdagarna ser mitt rum ut värre än vanligt, eftersom allt ligger på golvet, i sängen eller på skrivbordet. Det är också då jag oftast lyckas få oplanerade besök.
En annan sak du möts av är musik. Alltid, om jag är i rummet. Har du tagit dig hit olovandes är det helt okej att sätta igång musiken. Här är vad du får höra (i ordning): Änglarnas Syster - The Soundtrack, The Cure, The Deadly Snakes, Foo Fighters, Thåström, Nirvana, The Hellacopters, Queens Of The Stone Age och Ebba Grön. Det är vad som finns på min mp3. Duger det inte åt dig, välkommen att rota i min skivsamling. Vem vet vad man hittar där?
Nåväl. Väggarna är täckta med olika saker. Tavlor, en spegel, diverse småsaker (gosedjur, dikter, hattar.), två almanackor, fyra bilder Malin har ritat, ett miniminimini träns för prydnad, en pärlplatta det står Mary på (grön bakgrund, orange text, självlysande pärlor i "tomheten" på a:et och r:et, röda i y:ets klyka. Stora bokstäver.), en gammal, sedan länge luftlös, ballong föreställande en ponny á la "My Little Pony"-stil, en lapp med teckenspråkets alfabet och två lappar med fina människors adresser. På dörren sitter en plansch med olika hundraser (på väggen sitter en till), en urriven tidningssida med fyra olika hästraser, ett födelsedagskort, en tidningsurklippt örn, en datorutskriven bild på Unnis, Viska, Vilja, Chessie och Poppe, och tre foton. Två av dem på mig som otroligt liten och söt (EGO!) och en på Nicko och Millan, tror jag. Två kelpiesar vi hade när jag var liten. Bilden är mörk, först ser man bara en hund men om man tittar ordentligt ser man båda. I bakgrunden ser man sjön, lite skog och solnedgången.
Ovanför min säng har jag Bilderna. Sex stycken på The Hives. Sju på Robert Smith. En på Anna Jörgensdotter. En på Thåström. Tre på Kent. Två på Kurt Cobain och en på hela Nirvana. Alla, förutom tre bilder (en med tillhörande intervju) på Hives, är datorutskrivna. På den här väggen sitter också en bild Angelica ritat till mig med tillhörande brev och vykortet från Mary när hon var i Grekland.
På mitt skrivbord ligger en SVENSKA AKADEMINS ORDLISTA ÖVER SVENSKA SPRÅKET, tryckt 1965, ett diadem, en burk pennor, ett Zorroritblock, ca. 12 kollegieblock mer eller mindre tomma, två hudsalvor, en ljusstake, en lampa, massor av sudd, fyra nagellack, batterier (både använda och nya) och tre olika hörlurar, varav ett par faktiskt (hör&häpna) fungerar, mitt brevskrin, min dator och skärm. Självklart står min Kärleksmaskin här också, cdspelaren och högtalarna. Fjorton skivor står här också, en lånad.
Under alla dessa saker är skrivbordet sönderklottrat. Det står saker som: "RAPE ME, MY FRIEND!", "LÅT MIG VARA DUM!", "Catching halos on the moon", "Tårar av blod", THE COW IS YOU!", JAG VILL BLI ELEKTRISK!", "FEAR MAKES YOU BLIND!" och "BEST KEEP QUIET, YOU DON'T LISTEN TO ME ANYWAY!".

Jag har tråkigt. Klaga inte på mitt tråkskrivande. Ge upp läsandet istället!

I tisdags ringde Linnéa. Hon undrade om jag ville komma dit och spela kubb tillsammans med henne, Ronia och Rebecka. "Njaae..." svarar Mel. Mumlar något om kläder att tvätta, rum att städa. TYVÄRR! Sedan städar Mel rummet. Fixar iordning saker. Ringer Linnéa igen. Frågar om tider, saker, sedan: Ska bara duscha, syns sen? Ringa far, jäpp, jag får gå. Bra att veta det också. Sen är Mel en Duktig Flicka, byter dusch mot lunch. Ringa Linnéa igen, "jag går nu, okej?", och sen gågågå. Komma fram. Göra saker. Vänta Ronia & Rebecka.

Så visar Mel Marys bilddagbok för Linnéa. OCH VEM KOMMER HEM FRÅN GREKLAND DÅ? UNDERBART! GOSKALAS VIA SMS! MARY = KÄRLEKSOFFER!!

Sen visar vi Melblogg också.

Tiden börjar närma sig hemgång. Mel & Linnéa går ut och kastar pil (Mel vinner) och sen börjar vi kubbspelandet ensamma. Mel vinner.

Så kommer Ronia och Rebecka, äntligen!, och vi börjar spela igen. Rebecka tar toppen och Mel tar dem bakifrån, ändå förlorar vi. ÄSCH! Snart måste Mel gå hem. Jahajaha. Vi syns imorgon och kramar!

I onsdags var det alltså dags. BLÄH! på att gå upp tidigt. JÄJ! på att gå i skolan. Malin är där när Mel kommer med tidiga bussen. Angelica fick inte komma för sina föräldrar, men det kanske var lika bra. Hade hon ärat oss med sin närvaro hade vi nog snyftat sönder.

Dagen går oroväckande snabbt under en lila Glitterhatt. Sömnen och huvudvärken kommer vid elvatiden. Jippi jäj, å näj. Elakt!

Mel överlever.

I torsdags.. hade vi vanliga lektioner. Och gymnastik med åttorna. Det gick.. svettigt. x3

Nåja, mp3 batterier gav upp, men tillslut hittade vi ett som orkade.

Annars kommer jag inte ihåg något speciellt (som jag antagligen borde komma ihåg).

I fredags var det alltså dags. Möta Angelica vid Centrumhållplatsen, eller.. var det Brandstationhållplatsen? PRAISE THE LORD FOR MARY! Flickvännen blir utnyttjad till fullo. Underbara henne! Jag förstår inte hur hon står ut med Mel.

Iallfall, vi träffar Angelica. Och blir fullständigt, knäsvagt avundsjuka på hennes fina kläder. GAH! VILL HA!! Så travar vi ner till busstationen och står där. Och tänka sig, efter ett tag visar sig Mr. X tillsammans med mamman. Vet inte om han ser oss riktigt, men ingen hälsning till oss så varför någon från oss? Lotta vinkar vi till, får vinkningar tillbaka. Massamassa trevligt. Vi pratar mer med Icka, men får känslan av att klockan tickar iväg mot sen ankomst och då kommer hennes buss. Kramkram, vi syns, ta hand om sig. Går nästan på Mr. X (jag var i andra tankar, han stod där jag skulle gå. Inte mitt fel! xD) och förklarar snabbt att "du ska få den." om hans Marylin Mansonskiva. Vi får väl ta med den på måndag och se om han är där. Jaja. Så travar vi till skolan, går på lektion, gå på skolfoto (BLÄ!), går på lektion, nästa lektion, lunch, lektionlektion. Allt i sömntillstånd. Så står vi och tvättar av armen (vi hade kladdat den grön, röd, svart och handen blå på bildlektionen.) på toaletten när Angelica studsar in. Glädjetjut! Underbart!

Hon vandrar oss till busshållplats, buss kommer, hejdå på Mel och hemfärd. Mobil på laddning och där är Mary! Kärlek. Snart ligger Mel i sängen tillsammans med boken Domina av Barbara Wood (klaga och jag BHAMar sönder er med min knakarbrakarrevolver!).

Far har åkt till Jämtland. Nisse fyller år.

Bäbispatrullen kom igår. Moa är förkyld och känner sig inte Mel lite krasslig? Jo, lite. Men det har vi gjort länge nu. :P De och Maj är iallfall i Norrtälje nu. Mel har gjort tårtbotten (Anna fyller år på måndag) och väntar på resterande ingredienser.

Nu har vi skrivit nästan sju A4 för hand. Hand är trött. Gos på er!
(JAG HAR KLADDKAKA! :3)

Dagens citat?

"I'm tired and weak

The words are stuck in my throat

But still unable to speak

Oh how I wish that I could sleep away

The darkest hours" - Dance With Me, MJMPROPAGANDA (Änglarnas Syster - The Soundtrack)

Yours

        Truly

   Mel

15.45

00.16

Tisdag 12/8 2008

Jahapp.

Jag sitter här på golvet i en källare, bekvämt lutat mot sängen. Anna är och gör sig iordning. Källaren ligger i ett vitt, mysigt hus. Ja, mysigt. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Man går uppför en backe för att komma hit, och man möts av grönt, rabatter och precis vid trappan, ett äppelträd. (Det har tydligen många frukter jämfört med vad som har varit förr om åren.) Huset inuti är hemtrevligt. Nöjt? Jo, jag vill påstå det. Ett nöjt hus. Sen kanske det är fel uppfattning jag fått. Jag har bara varit här i sju (?) timmar, ungefär. Det känns som längre.

Jag skulle kunna gå in på färger och sånt, som finns här. Men jag orkar inte, plus att jag är rädd för att jag inte kan beskriva det ordentligt, göra det rättvisa. Så jag låter bli det.

Men jag måste ändå. Säga något om utsikten från baksidan. Man står där och ser sjön, grönt runt omkring och.. Kan man inte vilja sätta sig ner och skriva mår man inte bra.
Huset itself ligger en bit utanför Gnesta och ägs av Birgit. (Annas plastfarmor.)

Birgit. Hon ger mig Ulla-vibbar. (Ulla är Majs mamma.) Liksom, den här människan.. Fascinerar mig. Tror jag, är fascinerar rätt ord? Jag tycker om henne. Hit vill jag igen.

Idag ska vi träffa Anna Jörgensdotter.

There's a thing to it. You do it or you die. Som Neil Gaiman brukar säga.

Naninani!

Dagens citat?

"Well I don't care if you don't
And I don't feel if you don't

And I don't want it if you don't

And I won't say it

If you won't say it first" - Let's go to bed, The Cure.

Yours

        Truly

   Mel

01.19

21.53

12/8 2008

Idag när vi skulle upp så tog det tid. Väldigt mycket med tid. GosAnnas mobil ringde två gånger och jag vaknade inte. Hon petade tydligen på mig, och jag vaknade inte. Min mobil ringde vid halv nio, men alla mina låtar och bilder har försvunnit, så det är den "normala" väckningssignalen och den reagerar jag inte på, så jag trodde ju att det var GosAnnas mobil.. Det tycker jag är en mycket bra anledning till varför det tog uppemot överkant av två minuter innan jag kom på mig med att stänga av alarmet. Men jag gjorde det iallfall. Och sen så ber jag GosAnna sätta sig upp, i tron om att det ska vara lättare att resa sig då. Men det kunde jag ju tro.

Efter.. Jag vet inte. Efter att GosAnna hade gått och gjort sig iordning (jag var svagt medveten om det, faktiskt!) så kom hon tillbaka och försökte peta upp mig ur sängen. Det gick inte bra. Hon är inte så duktig på att väcka Mel. Fast det är ju det nästan ingen som är, det krävs liksom specialmetoder. Sen kom hon på tricket. Som Birgit sa, det borde stå under tortyrmetoder. Att dra av någon täcket. Det är INTE schysst. Speciellt inte om denna någon råkar vara en Mel. Det är inte okej. På något vis alls.

Tillslut kom jag upp åtminstone, klagade över hur kallt det var. Så hittade jag en termometer och konstaterade att det var nitton grader i rummet. Men vadå, det var faktiskt kallt! FÖR kallt för en Mel, åtminstone. Faktiskt! Men på något vis klarade jag mig in i badrummet efter ett tag. Mina kläder var inte roliga idag. En typ.. orangerosaröd(?)färgad tröja med en svart kofta över och mina svarta jeans. Men det gick. Jag bandagerade mig inte idag, tyvärr. Det hade hjälpt mot nervositet hjärtklappning, lite åtminstone. Men ändå. Jag bytte om och ut igen till GosAnna. Sminkasminkasminka. Visst gjorde vi det då? Eller hur?

Sen travade vi upp för att äta frukost. Duktiga GosAnna hade redan ordnat tevatten, så.. Ja. Det var ju bara att börja äta. Tuggatuggatugga, tre hela mackor. Sitta där och Prataprataprata om saker, massamassa massvis mycket gosigt. Underbart härligt, helt enkelt. Sen så bar det av ner, och då vitade sig Mel. Det blev faktiskt fint. Trots att det var utan borste. Eller kanske just därför? Det var enklare att få jämnt med bara en bomullstuss. Fint blev det. Sen plockade vi ihop oss, bäddade ur sängarna, ställde tillbaka bäddsängen där den skulle stå, kollade igenom på toaletten en sista gång så att inget var glömt och.. Ja, kollade igenom nedervåningen. Upp igen, tillsammans med alla saker.
Så satt vi vid matbordet och GosAnna skrev lite på Rakel-Mirakel och Mel sitter mittemot och kluddar på hennes pärm. Citerar Mary och andra människor. Underbart. O NO LOVE YOU'RE NOT ALONE! Så, på något vis, lyckades det bli lunch och Birgit hade ordnat en jättegod omelett åt oss, och jag undrar varför jag inte äter omelett oftare? Jag tycker det är hur gott som helst.
Vi sitter vid matbordet och diskuterar saker, pratar rent allmänt och.. Jag vet inte riktigt. Jag hade inte varit så öppen och lättpratad om inte GosAnna hade varit med, eller, det hade jag varit, men sakerna jag hade sagt hade varit helt fel och dumma och... Förstår ni vad jag vill mena? Det är något med GosAnna. När hon är med är jag mer mig själv än annars. Alltså, det är samma sak med Angelica. Och jag (antar) Mary. Men det är inte riktigt så heller, men.. Jag är ju alltid mig själv, men den som är jag som jag mest trivs med. Nu låter jag totalt schizofren igen, men det är ju så att man förändras beroende på vem man är med och sådär, på olika platser kan man ju ha ett annorlunda beteende trots att man är med samma person, men när jag är med GosAnna (och Angelica och, antagligen, Mary) så är jag fortfarande likadan som jag brukar vara, som jag (oftast) på något vis tycker om att vara. Och det är ju bra, eller hur? Anna är bra för mig.

Sitta där vid matbordet, och Birgit är en av de där människorna jag egentligen inte sitter och pratar med, utan hoppar runt och skriker LOVE ME LOVE ME LOVE ME åt, inte ett lobotomerat leende, men fortfarande. Hoppar runt, gör saker åt, nickar, lyssnar på. En sådan människa är Birgit. Är det då konstigt att jag går som på nålar, mer eller mindre? Jag tyckte om henne, det var roligt att lyssna på henne och allt. Avslappnad på något konstigt sätt, men fortfarande det där att rycka till vid minsta ljud, minsta anledning till att hjälpa till ska tas. Alla anledningar att hon ska gilla mig behövs. Märktes det? Jag vet faktiskt inte. Fråga GosAnna.

Klockan tickar sig obarmhärtigt närmare två. Tick-tack tick-tack.

Det låter så. Hela tiden. Speciellt i mitt huvud. Högt också, inte lågt och snällt, utan mormors gamla väckarklocka går på högsta volym i mitt huvud, hela tiden. Klockan tre ringer den, ringer så högt att jag sprängs, det vet jag redan nu, mina trumhinnor kommer spricka vid tre, jag kommer inte att kunna höra något någonsin igen efter tre, jag kommer inte.. Jag vet inte. Klockan tre ringer den, högre än någonsin förut i mitt liv.

Klockan är närmare kvart i två, in på toaletten. Det är ett måste. Liksom. Ett måste, helt enkelt.

Mel springer dit, och sen när vi kommer ut står GosAnna innanför dörren och säger att vår bil väntar. Det är polisen. Oroa er inte, det är en gammal pensionerad polis som ska köra oss. Ut i bilen alltså, sitta där och känna hur pulsen ökar. GosAnnas puls ökade också. Extremt märkbart.
Närmare och närmare Frustuna kyrka, och Mel vet att hon är nervös nu, men senare kommer det att bli bättre, när hon väl är där så kommer det inte att finnas några spärrar längre, hon kommer vara lugn och fin. Okej, hon kommer totalt nervösbabbla sönder alla stackars människor i hennes närhet (Stackars GosAnna) men det får gå ändå. Mel kommer att skaka, hjärtat kommer nästan inte slå alls. Men det kommer att gå. Hon kommer inte att darra på rösten, hon kommer att ställa frågor, hon kommer att klara sig helt okej genom det hela.

Okej. Så väl där, ut ur bilen, ta med allt. Krama Birgit, tacka otroligt mycket att vi fick komma och allt (väluppfostrad Mel. Duktig flicka.) Sedan, vända stegen mot första bästa hus (dörren var öppen) och trampa dit. Prata med GosAnna. Väl där (inte så långt att gå) fråga en människa som satt i ett rum om var skrivarlägret var, hon svarade, pekade mot några hus lite längre bort. Tacktack, det gör man ju, man tackar, gå ut igen. Titta på klockan. Klockan är halv tre, ungefär. Okej. Vi sitter i minneslunden vid kyrkan, spända för vad som komma skall. Börjar gå upp mot skrivarlägret i sakta mak. (Det obefintliga tempot) Går in i köket, hälsar på de som håller i det hela. Åh, så trevligt att vara här! Vad roligt att vi är här! Vad roligt att vi fick komma! Så blev vi invisade i ett annat rum, matsalen, där fick vi sitta en liten stund, sedan kom GosAnna och jag på att vi behövde gå på toaletten, så vi gick och frågade om det var okej att vi lånade toaletten, så berättade de var den låg så gick vi dit. Vid ett bord lite längre bort satt några som gick på skrivarlägret satt vid ett bord och.. Vad de nu gjorde. Pratade. Rökte(?).
Mel och GosAnna lånar toaletten. (Inga detaljer)

Vi kommer ut från toaletten klockan kvart i. Vet ni vem som står på den lilla gårdsplanen? Vet ni vem som står där och... ÄR!?
Anna Jörgensdotter.
Hon stod där. Hon hälsade på oss.
"Den femtonåriga tjejen." Sa GosAnna.

"Kompisen." Sa jag. Sen presenterade vi oss med namn. Det var.. Magiskt!
Hon skulle bara gå på toaletten så skulle hon visa var vi skulle vara. GosAnna och Mel har inga skor på sig, så Mel springer och hämtar dem under tiden. Snabbtsnabbtsnabbt, stressastressastressa. Men det gör inget. Man stressar så gärna för Anna Jörgensdotter. En Gudinna.

Hon kommer ut, haltar. Hon hade brutit tån för ett tag sen. Vi pratar lite, nervösbabbel från GosAnna och Mel. Vi säger saker vi kanske inte borde ha sagt. Så sitter vi helt plötsligt i en underbart liten stuga (eller, liten och liten) och stolar står som ett u, och i "öppningen" sitter hon. Hon. Så dröjer det ett litet tag, vi säger alldeles för mycket, tio minuter kanske, så kommer skrivarlägerdeltagarna och sätter sig, några tittar lite konstigt på oss.

Vad händer sedan?

Alla kommer in, sätter sig.

Anna Jörgensdotter pratar. Pratar om sitt skrivande. Sitt liv. Inte så mycket fanatikerna GosAnna och Mel inte visste, men ändå. Det kom direkt från Anna Jörgensdotters mun. (Kan fortfarande inte bara skriva Anna)
Mel skulle inte kunna återge så mycket om någon frågade henne. Absolut ingenting som hon kan skriva ner. Vi sätter vårat hopp till GosAnna, helt enkelt.

MUTH = Metod för att Undvika Talande Huvuden.

Man ska låta personen som tänker göra något. Något simpelt, vattna blommor helt enkelt (Katrina) medan de tänker. Sitta på en stol och titta ut genom fönstret. (Rita. Skriva om Albanien.) Bara så att läsaren kan se personen, så att det inte bara blir någon som tänker och läsaren undrar vad som händer.

Sen, helt plötsligt, är två timmar slut. Bara sådär. Sjukt, eller hur?
Vi ser till att få våra böcker signerade, och Mel nämner att hon bara har Änglarnas Syster och att hon ska skaffa Pappa Pralin, men.. Ja. Vet ni vad Anna Jörgensdotter gör? Hon GER mig ett exemplar av Pappa Pralin. Gratis. Bara ger mig. Signerar. Vet ni hur sjukt det var? Eller, underbart!!

På något sätt lyckas vi fota också. Förstår ni?

Sen var det dags för oss att gå. Skrivarlägerdeltagarna skulle ha skrivövningar och vi fick inte vara med. Så då började vi gå till stationen. Vi gick en kilometer utan att komma på att vi gick. Alla som vi mötte stirrade, vi pratade så högt och glatt. In på ett Konsum i Gnesta, köpa glass, nougatsås, plastskedar. Tillbaka till stationen. Sitta ner. Prata. Tugga glass. En tvålitersförpackning. Ensam, eftersom GosAnna inte ville ha.

Så satt vi där, så ringde Mel far och babblade lite om allt. Så säger GosAnna att "ELIN. HON KOMMER! DÄR!", fast hon viskade. Så Mel lägger på och. Anna Jörgensdotter kommer närmare, hela tiden närmare, och hon hade inte sett att vi såg henne, men hon såg oss, hon fortsatte, var säker på att vi såg henne, och vinkade. Hon vinkade. Vinkade! Till oss. Oss! Kommer fram och sätter sig. Sätter! Sig! Bredvid! GosAnna! På! Samma! Bänk! Som! Oss! Panik! Panik!! Vad gör man? Nervösbabblar. Anna Jörgensdotter går bort till Pressbyrån sen. Kommer tillbaka, pratar med någon (vi tror: hennes man) i mobilen. Säger sedan att hon ska på tåget. På vårat tåg! Eller, inte vårat. Men vi ska åka med det. Mel har inte ätit upp glassen, men ändå.. Hon behövde bara något lugnande, var inte riktigt på riktigt på glasshumör. Tyvärr. Nåja. Släng glassen. På tåget. GosAnna får fråga om det är okej att vi sitter med Anna Jörgensdotter, och det är det. Och sen så börjar vi babbla, diskutera böcker, dåliga böcker, bra böcker, att baksidan på Änglarnas Syster inte alls är bra för boken, att det inte är rättvist att en så bra bok ska ha en så sugig baksida. Änglarnas Syster har tydligen sålt otroligt dåligt. Det ska vi ändra på. Eller hur, GosAnna?

Vi hälsade från Mary också. Tro inte att vi glömt dig bara för att du är massamassa långt bort!

Sen, alltför snabbt, så ska Anna Jörgensdotter byta tåg. Tyvärr. Massamassa sjukt mycket tyvärr, men.. Allt underbart har ett slut.

Eller?

"Vi ses igen någon gång" Eller.. Alltså, jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa. Men. Ja. Något liknande. Mel skuttade runt i sig själv.

Sen åkte Glitterhatten fram. Snabbt. Enkelt. Fram, helt enkelt. På huvudet. Musik på. Lite Mel och GosAnna prat, men inte mycket. Eller, det beror på hur man ser det. Hysteriskt, men inte.. Jaja.

Sen, efter ett tag, kom vi hem till GosAnnas hus.

Efter bara en liten stund kom vi bort därifrån, mot tunnelbanan.
Där någonstans blev vi någon annan.

Mel sitter egentligen fortfarande kvar där. På tunnelbaneplatsen. Faktiskt. Kommer att sitta där ett tag till. Nattvinden som kyler henne, ljuden från stan som tränger sig in genom musiken (inte så högt på). Sitter kvar på bänken, väntar på att... Något. Något ska hända. Vet inte vad. Men något måste hända. Vet inte riktigt vad. Något, bara. Konstig känsla i kroppen.
Så, på tunnelbanan, av vid Gullmarsplan. Läsa lite i busskön, läsa Pappa Pralin med nya ögon. Så kommer bussen, på den. Fortsätta läsa Pappa Pralin. Läsa tills bussen stannar vid min hållplats, går av. Det regnar ute. Regnar. Av med Glitterhatten.

Mel gör sådär som man inte får göra. Går över gatan när man inte ska. Bussen står kvar, hon kan inte riktigt se vägen åt ena hållet. Det är en kvinna framför henne som går, och Mel vill bara att hon ska fortsätta gå så. Gå där framför. Jag ska älska var och en som hör att jag skriker. Det står så i Pappa Pralin. Det står så i Mels huvud. Står med stora bokstäver. JAG SKA ÄLSKA VAR OCH EN SOM HÖR ATT JAG SKRIKER. Så därför, snälla, snälla, människa som går framför mig. Gå kvar där. Riktigt varför vet jag inte. Vet nästan inget alls, gör jag.

Så. Hemma hos mor. Ringer far. Berättar lite. Fyra minuter. Vi pratar i fyra minuter och tjugotre sekunder. Inte alls det Samtalet jag hade behövt göra. Inte alls, men det var nödvändigt.

Nu sitter jag här med Robert Smith och tidspress. Orkar inte skriva mer. Orkar inte skrika mer.

Buh-bye.

Dagens citat?

"Det blir nåt rysligt lockande med friheten." - Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter, kap. den vackraste dom nånsin sett, sid. 34.

Jippi jäj! Jag har en dator att skriva på. Vi får se hur långt det här blir. ;)

Just nu sitter jag här i kalsonger och en för stor t-shirt och knarkar Just Like Heaven Forever med The Cure om och om och om igen. Kärlek på den låten, det finns inget annat! Världens Meligaste kärlekslåt. Ska det vara kärlek, då ska det vara kärlek i strålkastarljus, rakt in i varandra, överleva ändå. Aldrig Katrina och Rolf. Aldrig någon förutsägbar BRUDJÄVEL som KLÄNGER sig fast på killen så fort han gör en ansats att resa sig och kanske gå. Fritt citerat, utan bok bredvid, och jag vet, vet, att det är rätt citerat. Och att det inte är hela citatet.

Show me show me show me how you do that trick
The one that makes me scream, she said

The one that makes me laugh, she said

Threw her arms around my neck

Show me how you do it

And I promise you, I promise you that

I'll run away with you

I'll run away with you

Framför mig, mellan mig och tangentbordet, står en skål äggnudlar kokade i grönsaksbuljong av ingen mindre än Mel. Okej, mor hjälpte till (hjälpte till rätt mycket) innan hon åkte iväg vart hon nu skulle (det var så många ställen, man kan inte komma ihåg allt alltid!) med Kulan. Hon ska köpa glass. Men trots att hon hjälpte till så blev de inte riktigt bra, jag vet inte varför, men det brukar vara så när jag lagar mat, det blir aldrig riktigt, riktigt bra. Aldrig riktigt gott. (Det finns säkert lukt, smak. Något liknande, eller hur Andrea?) Jag vet inte, jag borde väl kunna bli bra, men jag tror att man måste tycka om det man lagar om det ska bli bra, och ärligt nu, jag tror inte det finns någon maträtt jag verkligen, verkligen tycker är god. Faktiskt. Farmors köttbullar. Kanske.

Spinning on that dizzy edge

Kissed her face and kissed her hair

Dreamed of all the different ways that I had to make her glow

Why are you so far away?, she said

Why won't you ever know, that I'm in love with you?

That I'm in love with you

You - Soft and Only

You - Lost and Lonely

You - Strange as Angels

Dancing in the deepest ocean

Twisting in the water

You're just like a dream

You're just like a dream

Jag borde väl kanske inte äta vid datorn. Men det stänker inte, tro det eller ej, och även om det gör det så har jag papper och trasa att torka bort det med. Men jag äter, det är väl bra? Visst är det? Det är väl huvudsaken.

Det känns lite som när jag var sjuk förut, i våras. Med MarySjuksköterska och Honungsvatten hela tiden. Fast nu har jag inte Mary (hon har det massamassa bra i Grekland, vi Saknar och Längtar tills hon kommer hem, men det är bra att vara utan varandra ett tag. Tror jag. Det borde vara så, det stärker vårat förhållande, på något vis. Eller hur?) och inte heller Honungsvatten. Faktiskt. Jag har äggnudlar, som sagt. Men jag har Cure, jag har Cure HÖGT på. Det är väl bra? Visst är det?
Hela tiden.
Vi har det väl bra, visst har vi? Visst är det? Eller hur?
Anna, du är liksom smittsam. Det är SJUKT! Att vi kan vara såhär. Såhär nära, såhär.. lika? Ja, lika, det tror jag att vi är. Visst är vi? Delvis, åtminstone. Det känns som om vi borde ha varit tillsammans mycket, mycket längre. Är det verkligen såhär kort tid vi har känt varandra? Det känns som.. MYCKET längre!

Daylight licked me into shape

I must have been asleep for days

Moving lips to breathe her name

I opened up my eyes

And found myself alone, alone, alone

Above a raging sea

That stole the only girl I've loved

And drowned her deep inside of me

You - Soft and Only

You - Lost and Lonely

You - Just Like Heaven

Det som irriterar mig mest just nu, det är inte känslan av att komma någonstans, det är inte känslan av att Vänta på något större, bättre. Det är att i det här rummet, någonstans, så finns en fet, stor, äcklig geting som glor på mig med elaka ögon. Det är att min kropp känns åtta nummer större, större än vad?, jo, större än vad den ser ut i spegeln (nästan revbensdekorationer, eller kanske inte, men de syns massa tydligt om jag sträcker upp armarna, brukar de göra det?) och större än vad jag borde känna mig. Den känns uppsvullen, kanske naturligt just nu, men jag hatar det, hatar att min kropp är min, hatar att den gör ont på vissa ställen, hatar att den är svag. Det kan jag ju göra något åt, om jag hade den minsta lilla glöd i mig så skulle jag ju ge mig ut och springa, röra på mig, träna. Sit-ups eller något. Det kan man ju göra, eller hur? Om jag hade den minsta lilla glöd i mig, sådär som Anna med hennes roman, då skulle jag sätta mig ned och skrivaskrivaskriva tills handen blöder. Om jag hade den minsta lilla glöd i mig, då skulle jag inte sitta här och beklaga mig, då skulle jag Göra Något Med Mitt Liv. Ut, bort, vet inte vart.
Jag skulle kunna vara hemma hos Anna och hjälpa henne städa (färgahåretrött?), men för att göra det måste jag först duscha, och sen ska jag ta en buss, byta, tunnelbana, gå. Har gjort det förr, visst har jag åkt till Anna förut?, ja det har jag och det gick bra. Glitterhatt på huvudet, komplimanger på det (Var stolt på mig, Sonja!) och människor bits inte som jag tror att de ska göra, jag har inget att vara orolig över, egentligen, eller hur? De är inte farliga, människorna på gatorna, åtminstone inte alla, och jag borde inte må illa över att röra mig ute någonstans på en gata eller två, eller hur? Det borde jag inte må dåligt över alls. På något sätt. Men det är läskigt, och nu, utan hörlurar för att mina inte passar under Glitterhatten, utan musik, utan något att hålla sig i och frenetiskt le åt, som gör det lite lättare att le, gör människor lite längre bort, lite mindre, inte lika farliga.. Hur håller jag paniken borta? Hur tvingar jag tillbaka handsvettet? Och krampen i magen? Vad är det jag är rädd för? Jag har ju inga problem med att vara med främmande människor, jag menar, hemma hos Emilpojken och frågor om skola och liv och allt vad det var, det skötte jag rätt bra, eller hur? Och jag var inte nervös, inte alls.
Men på öppna ytor får jag panik? Varför? Vad i helvete är det för fel på mig?

Bara att duscha känns som ett oöverstigligt hinder, jag vet inte, det har något med badkaret att göra, det känns som... som... Jag vet inte riktigt. Men jag menar, jag brukar ju kunna hoppa in i duschen, komma ut, vara ren. Men inte nu, jag kan inte. Eller, jag kan. Men jag... Orkar inte. Helt enkelt. (jag kanske inte orkar stå framför spegeln och tro på mig själv hela livet, Nicko!) Eller, orkar är fel ord, egentligen(Vadå FEL, vadå EGENTLIGEN?). Orkar gör jag ju, faktiskt. Det är klart att jag gör. Men det blir så... Jag skyggar för vattnet, för min egen kropp, på något sätt.

Ett patetiskt misstag.

Igår var Anna här, kom runt... klockan sex ungefär. Vi åt middag, eller, inte Anna, men mor, Sandra, Annie och jag (det var längesen vi satt så, det kändes konstigt, det kändes bra att ha Anna där, jag vet inte, som om att.. Det släppte, någonting.) och sen skulle vi till stallet, inte Sandra, hon skulle stanna hemma, men resten av oss. Så vi åkte, och det regnade. Vi blev massamassa våta. Det blev vi. Och Anna red på Bögen, det gick riktigt bra. Utan tyglar och nu kan hon faktiskt stå upp och okej, stigbyglarna kanske är lite för långa trots att de sitter på sista hålet men.. Ja, Bögen är helt enkelt inte rätt häst för Anna. Hon ska ha Key. Eller en islänning. En islänning skulle bli bra. Men nu är det så att Bögen är den enda häst vi har, faktiskt. Så det får gå.
Anna gjorde ett jättebra jobb, trots sin något förvirrade ridlärare. Hon travade lite, skumpskump, men ändå.
På det hela såg det bra ut.
Och jag avslutade det hela med en härlig galopp. Inte tokgalopp, inte som vanligt, jag lät honom inte gå för fullt, men det gick faktiskt bra, han lyssnade och han travade lugnt också. Både han och jag hatar att trava, men det är ju lika viktigt för det.

Det känns bra att Anna tycker att det ser härligt ut att galoppera på det viset, hon och jag kommer att passa bra ihop vid uteritter. Det skulle vara roligt att låta Anna rida för Annie, det är väl nästa steg, för Annie kan mer och.. Ja, hon kan ju (helt naturligt) sin häst bättre än vad jag kan, så... Det skulle vara roligt. Och någon gång i framtiden vill jag se Anna ta ett hinder.

Ett större hinder. Och jag vill hoppa. Det vill jag verkligen, hoppa flera hinder, senast jag hoppade var det tre stycken och Malin var med, men det gick inte bra. Nu vill jag hoppa igen. Lära mig, till slut, hoppa en bana. Jag är inte jättebra på att hoppa, men någonstans måste man ju börja och Bögen kan ju faktiskt.

Jag ska städa lite mer. Det är något med de här kalsongerna, tro mig. Det är magiska. Får mig att städa. Städmanikalsonger.. x3

På tisdag händer det alltså. Vi träffar Anna Jörgensdotter. Jag vill inte tänka på det. Tänker inte tänka på det, faktiskt. Vägrar. Helt och hållet. Ärligt talat.

Jag känner att jag borde skriva om Misstolkartvillingarna på vift i Hallsta och Stockholm, men än en gång hänvisar jag till Annas blogg. Jag orkar inte just nu, jag måste röra på mig igen. Städastädastäda. Jäpp, aj äm sick.

Jag ska ringa Angelica också. Hon har en bok jag ska låna. Jag känner det att jag måste börja läsa fortare än vad jag gör, för det finns sjukt många böcker att läsa.

Dagens citat?

"Oh this smile of hers I can not ignore

Thinking about her anyhow

I hold her as if I love her

I don't want to let her go

And she doesn't seem to wanna get rid of me

Love isn't always easy

He gives me some kind of love

And I don't wanna keep it

Can't stop thinking about her
I want to shout out that she is beautiful" - The Kiss, Inga Håkansson. Änglarnas Syster - The Soundtrack


Yours
        Truly
   Mel
14.36

22.05

Torsdag 7/8 2008

Jäppsi häppsi. Hähä.

Misstolkartvilling is here. Just nu befinner hon sig till höger om mig i sängen. Hos fajjmoj och farfar. Psychomannen till vänster om mig. Inte i sängen, oroa er inte.

Vi gick hit. Gos på det. Det regnade. Vi blev våta.

Liksom... Hej Mary. Du vet att ingen annan kan vara min flickvän. Jag vet att du Vet.

Anna och jag tältade. I hagen bredvid fåren. Det var kallt och hårt. Vi hade ett lakan vi låg på på marken, men det hindrade ju inte pedofilen kylan från att ta sig in. Så hade vi en sovsäck, ett täcke och varsin kudde. Från början låg vi på sovsäcken och delade på täcket. Då var också Kent, Hives, Ebba Grön, Foo Fighters och MCR med oss i tältet (genom Annas bärbara dator) och pratet höll oss varma. Bra musik tillsammans ljuset övergav oss (batteriet dog) och så var det bara pratet kvar. När det nästan blivit jobbigt att forma sammanhängande ord bestämde vi oss för att Anna skulle ha täcket och Mel skulle ha sovsäcken.

Liggandes lite ifrån varandra på det sättet hamnade vi i någon slags dvala. Att vakna med fötterna som.. Ja, att inte känna fötterna på grund av kyla är.. bra? I vilket fall som helst så vaknade vi upp ungefär samtidigt, och snart var det bestämt att sovsäcken skulle under oss och isolera ut kylan igen. Sagt och gjort, Mel kravlar sig ur sovsäcken på något vis ligger vi på den och sedan värmde vi varandra. Skedade. Andra, konstiga ställningar hände också. Jag vet inte riktigt vad vi gjorde. Fast vi hade nog behövt någon mer.

Vid 03.21 packade vi ihop det viktigaste och begav oss in i huset. Värme slog emot oss. Ute på ängarna var det vitt i gräset. Termometern i köket visade 10,8, men det skulle inte förvåna mig om det var högst 5grader på marken.

Anna fick ett duntäcke och Mels säng plockades ur. Sömnen välkomnades med öppna armar och kärlek på det. Jag har seriöst aldrig somnat så fort.

Okej, vi fick inte fortsätta skeda. Men det kan vi fortsätta med nu.

Idag har vi.. vaknat. Ätit frukost. Eeeeh... Hämtade tältet. Mel ställde in det i ladan och Anna tog upp saker på rummet. Våra grannar och förbipasserande i bilar fick se ett självgående tält. Eller, Mel var inuti, men det syntes inte. Sen satt vi på Mels rum, gjorde oss iordning och Anan plinkade på Mels gitarr. Sminka oss lite. Packa. Glitterhattar på. Everything done? Jäpps. Okay. Hey ho, lets go.

Tramp-tramp ÖVER alla smågrodor på vägen hit. Mel gjorde pangkakor. Melpangare. Men glass. Och cider. Gott.

Sedan blev det massagestol, läsa dåliga Melskriverier och lite så, innan vi började glo på Grodan Boll och Kalle Stropp. Läs om hur Grodan Boll är rasist på Ängeln GosAnnas blogg:

http://www.sonjandrea.blogg.se/

Nu ska Mel och Anna antagligen babbla lite till och sen nana.

Naninani!

(MARY! VI SAKNAR!!)

Dagens citat?

"Jag vägrar vara någon förutsägbar BRUDJÄVEL som KLÄNGER sej fast på killen så fort han gör en ansats att resa sig och kanske gå." - Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter, sid. 97, kap. AMERIKANSK ROMANTISK DRAMAKOMEDI.

Yours

        Truly

    Mel

00.11

12.46

Onsdag 6/8 2008

Som en soldat på väg ut i krig, lite så föreställer jag mig att jag känner mig. Alltså, jag vet ju inte hur en soldat på väg ut i krig känner sig.

Men just nu är jag en soldat, iförd min lila Glitterhatt och med flugsmällan som vapen. Spända steg uppför trappan, hjärtat slår för alla de dagar jag aldrig kommer att få se. Inifrån mitt rum hörs Jocke Berg avlägset skrika något från Isola. Jag håller andan, fumlar efter handtaget, sliter upp dörren. Ser mig om. Höjer flugsmällan framför mig, får på något sätt igen dörren. Båda händerna på min räddning.

Jag har en chans - en enda. Missar jag är jag dödens död. Är de flera får jag förlita mig på en snabbhet jag inte besitter.

Långsamt och försiktigt rör jag mig framåt i rummet. Noga med var jag sätter fötterna rafsar jag åt mig mobilen från den urgamla tvn och tar mig sedan runt sängen. Så betraktar jag den. Kistan. Det är därifrån de kommer.

Ska jag våga lägga ifrån mig mitt enda hopp? Jag är nästan tvungen. Jag måste stänga kistlocket så att det inte kan komma ut fler. Med en tveksam blick på omgivningen har jag nästan släppt taget när jag kommer på. Ljudet. De små jäklarna ger ljud ifrån sig. Mina öron är fulla av Kent. Får inte plats med mer. Så jag stänger av musiken.
Sakta, sakta stänger jag locket. Inte störa dem, de små äckliga, fula... ja.

Rafsar åt mig pennapapper. Sudd. Ser mig om. Inget glömt? Nope. Good. Rör mig mot fönstret.

BHAM!

Deras enda flyktväg är nu spärrad. Jippi jäj! Woops. Där flyger något. I luften. I mitt rum. Hjärtat.. gör något gosigt. UPP med fönstret. UT från rummet.

Harkel. Host. Rätta till Glitterhatten. Jah. Huvudsaken (och fotsaken, för den delen) är att vi är ute ur getingrummet, kistan är stängd och Glitterhatten på.

Snart måste jag dock dit igen. Handdukar. Jag måste duscha, Misstolkartvilling kommer snart.

Marie och jag var ute och fiskade. Rodde runt på havet (Östersjön) med en wobbler efter båten. Fisk! STOR fisk. HAJ! MONSTER! DOMEDAGEN!

Efter komplikationer fick vi upp den i båten och Mel slog den i huvudet med ett ankare (plätt) och fisken.. svimmade? Ja, jo. För sen börjar monstret röra på sig. Sprattla. SKRIK i båten. Massamassa höga skrik.

Så kommer vi in till bryggan och flyger (!!) ut ur båten. Farfar hoppar i, plockar upp fisken, huggkrokar den. Tar lite foton på mig och Marie och monsterfisken.
En gös. 3,5kg. STOR!!!!!

Mary har åkt till Grekland. Snyft. Saknad. Stor Saknad!

Hej. Jag ska träffa Anna Jörgensdotter. Träffa. Henne.

Min hand krampar och hjärnan nanar. Jag ska gå och slåss med getingarna om min handduk.

Kram och gos och kärlek på er!

Dagens citat?

"Har någonting med någonting att göra, har allting med ingenting att göra eller finns vi bara för att förvirra folk?" - Mary filosofi. Kärlek!!

Yours

        Truly

   Mel

23.41

Fredag 25/7 2008-08-08

Nu är alltså Bäbispatrullen här igen. Moa är snart sex månader och en skrikapa.

De andra två medlemmarna i Bäbispatrullen, Anna & Niclas åkte tillsammans med Gunnar och Sam Phao ner till Herräng och badade, lämpade över Moa på mig och Maj. Mel drog barnvagnen och Maj drog Astor. Nä, okej. Det gjorde hon inte. Astor gick rätt fint. Finare än när Mel går med honom, åtminstone.

Moa somnade rätt fort, men innan hon gjorde det.. Gosh! Den ungen kan skrika. Fast hon är massamassa söt ändå. Mel vill också ha en såndär liten klump. :3

Annars idag då?

Jo, Mel har slagits mot brännässlor och taggiga buskar i sin livsviktiga jakt på röda vinbär. Med några rivsår och psykiska men för livet klarar sig vår tappra hjältinna ur buskaget, hemförande röda vinbär i hink. Massa mysigare med en korg, men vi orkade liksom inte hämta någon. Jäpp. Lathet ftw!

Världen är också en broms och några myggor fattigare. Btw, bromsar är perversa varelser! För det andra året i rad har Mel fått bromsbett av äckeldjur som har kravlat sig in i byxorna. DÖD på dem!

Spindlar är också perversa varelser. Har ni inte tänkt på det? Jag lovar, nästa gång ni byter om, eller duschar, eller går på toa: glo hur många spindlar som sitter där och flinar på er. DÖD på dem också!

Sen blev det... Eller vänta, hela dagen har kantats av Mary&Melprat. Känslomässiga grejer det här. KAPOFFkänslor hos Mel. Samtidigt är Mary underbar och lyckas få oss att le, trots diskussioner om Mels värsta fiende. Kärleken anfaller! GAH!

Vi håller oss till flickvännen. Och ärlighet är bland det viktigaste i en relation, så det är bra att vi kan vara öppna med vår otrohet. För, jag menar, egentligen så spelar det (nästan) ingen roll vem som är med oss i duschen, eller vems hand vi är otrogna med. INGEN kan bli Mels flickvän utom Mary. Den platsen är liksom redan tillsatt.

Nåja. Mel skrev lite mer på Domstolen. Vem vet, vi kanske faktiskt låter någon läsa? Eller.. Det blir som med Finn ett fel, finn en Mel, ni vet att den finns i min Svenskamapp så kan ni rota bäst ni vill.

Så blir det mat. Men klockan är ju nästan halvåtta! Jaha, vad är det med det då? Jo. Det är ju Kent+Thåström i Göteborg! Fiskstaden! Mel ska ju ringa Mary. Men det tycker inte far, han tycker vi ska ha mat först. BLÄ säger Mel, men tuggar fort och kastar sig iväg. För att upptäcka att Badguy ockuperar Mary! GRR! Men ändå. Mel har både sett och hört Thåström förut. Så vi kan väl ge Marys gamla människa en stund.
Under tiden tuggar vi Wienernougatsglass. Liksom... PAPPA PRALIN!

Så får vi (äntligen!) ringa Mary. Vet ni vad det första jag hör är? "En del plockar vingar från änglar de mött. En del plockar sina från insekter som dött." Anna. Visst var det det som fick oss att citera? Det är liksom.. Tecken! Herregud unge! Vi slog upp samma sida i Änglarnas Syster! Vi hör ihop! JUST LIKE HEAVEN FOREVER!! Men varken jag eller du är någon Nicko. Men ändå. Det är nog bäst så.

Nåja. Kärlek, gos, mys, kramar och TACK på Mary för att vi lät Mel lyssna.

Vi hann Haka oss lite. Hähä. Misstolkartvilling har skickat mycket mail. Massamassa, liksom.

Sen skulle det prompt spelas spel. Rita&Gissa och Mel.. Jah. Vi tar det som det kommer. Och det kommer... intressant.
Igår, eller, förrgår blir det om man ska vara petig, så hade vi äran att få sällskap av Angelica hos farmor och farfar. Allt för Angelica! Om inte annat, så är det värt det för att få höra hennes stridsrop.
"Akta er! Jag har levande kalsonger!" och.. Ja, Mel har inget emot att det kommer någon och kliver in i gäststugan, eller ligger under sängen, eller ens sitter gömda i frysboxen. Det är bara gos. Men börjar vi prata vargar när Mel ylar, då flyger hon. Det såg Angelica.

Och den där psychotavlan ÄR asläskig. Fast clownen var... Ja.

Så duschade Angelica och jag tillsammans. Med oss hade vi en massamassa söt pojke. Vi blev massamassa våta, fast hunden tyckte inte om det..

Lite senare, efter roddtur och.. GLASS(!) så visade Mel sig otroligt vig och... TYST PÅ SIG! SLUTA SKRATTA ANGELICA! Inte alls Mels fel att vattnet var djupare än hon trodde och att ena benet var kvar i båten! TYST!

Till slut var vi tvungna att fara hemåt. Men vi fick ju pannkakor. Massamassa gott!

Undrar hur folk skulle reagera om Mel dog.. Hon måste ju göra det snart för att inte bli gammal..

Det räcker med att ni lämnar henne obevakad i köket eller på Stockholms gator. Eller, vilken trafikerad gata som helst.

Men seriöst. Vad skulle man säga om jag hittades i trettiotvå svarta plastsäckar i skogen?

Mel är en Elektrisk Miss Huddinge som tillhör Generation ex och bor i Slutgarden, kör en Mint Car som det står Rape Me på, är bästa vän med The Fragile, har väntat Everlong på My Hero, sniffar Blood, betraktar sig själv som en av Stockholms Pärlor och en Pervers Politiker. Hon hävdar att We're Only In It For The Drugs och hälsar alla välkomna till sig med "Welcome To The Jungle". När någon ber henne berätta om sitt liv drar hon Happy Story, Jag Saknar Dig, Thank You For Nothing och The Kiss. Hon har alltid sin Hat Full Of Sparks. Ibland hävdar hon att hon är Ensammast I Sverige, men också att Kärleken Väntar. Om någon klagar och säger "Jag Vill Inte Vara Rädd." fnyser hon och svarar "Våga Vara Rädd!". Hon kallar dig Ett Tidsfördriv Att Dö För.

Men mest av allt älskar hon Sömnen.

Gå med i Mels&Marysklubb:
Våga Vara Värd!

Naninani!

Dagens citat?

"Jag kan bli vad jag vill. Jag kan gå hur långt jag vill. Jag kan bli tusen gånger starkare. . . Som om det vore ett val!" - Anna om de tre sista meningarna i Tusen Gånger Starkare.

Yours

        Truly

    Mel

01.02

22.15
Måndag 21/7 2008

Jag har glömt den där Känslan.
Kyssarna.
Kramarna.
En rygg (inte som ett stopp) att smeka.
En axel att vila på.
Varm hud mot min,
annan rör mig.
Känslan
av att:
Vara Berörd.
Älskad.
Av att:
Vara Någon.
Eller: inte glömt.
Kan bara inte känna i minnen mer.

Mel dansade. En låt, inte ens en hel dans. Och okej, han fick räkna in oss. Rött i Mels ansikte. Men han var snäll, och visste vad han gav sig in på. Var han än är ska han ha en till kram för att han inte backade ur. I stört sett gick det bra. Så fort Mel slappnade av. Då. Blev det helt okej för att vara första gången. Hähä.

Erika dansade massamassa bra. Svartskjortan and the rest, liksom. X)

Dagen efter följde Mel med och fiskade. Två matfiskar och två för små, som släpptes tillbaka. Öringar allihop. Öring är gott, men sen på kvällen när Mel sitter där med ugnad öring och ska äta två stycken, då. Tre av oss åt surströmming och tre av oss öring, och Mel sitter mellan Nisse och far, (och Maj tuggar också surströmming) och vi vet inte riktigt vad som händer, mage säger USCH och FY och BLÄ och vi orkar inte mer, mår illa, vill nästan spy. Inte bra.

Dagen efter, igår, stannade Mel hemma för mages skull. Vi gick ut och gick med Astor, träffade Sören som berättade att Erika var inne och låg i sängen och glodde tv. Det kunde hon ju få tro att hon fick. Astor på förstubron, in och slänga kläder på Erika. Latmask! Sovkorv! Stress! Ut! Mel tycker om att väcka människor. Storebror kan intyga. ^^'

Så gick vi ut och gick, tramptramp i rask takt. Hur långt vet vi inte, men Mel blev hungrig. Hem och tugga filmjölk med banan. Iväg till Erika och lämna boken vi lånade av Märit (Katherine Knight av.. människa? Kommer inte ihåg namn. Iallfall, sann berättelse och fakta om den första Australiensiska kvinnan som fått livstidsfängelse för att ha mördat mannen hon levde med, flått honom, huggit huvudet av honom och kokat det i en gryta tillsammans med grönsaker och tillagat en middag åt delar av hans högra skinka åt hans barn.) och sedan skicka ännu ett mycket känslosamt mail till Angelica. Det blev kort, Erika skulle iväg och fira Hanna som fyllde år, gos på det!

Hem igen, börja fortsätta läsa Pappa Pralin. Sedan laga mat. Den här gången blev det köttbullar och stekt potatis istället för mina ytterst lyckade makaroner och köttbullar i torsdags. Det var liksom meningen att de skulle bränna fast!

Som sagt. Släpp inte lös Mel i köket. Lär er!

Senare, ännu en promenad. Människor kommer hem.

Idag: Fiske igen. Blu. Faktiskt. Vi fiskade nästan inget, försökte istället komma ihåg texten till Samborombom, A Boy Named Sue, Everlong, King Of The Road, See You, Welcome To The Black Parade, m.fl. Så plockade Mel blåbär och höll utkik efter björnar. Tänkte Angelica. Tänkte Mary. Tänkte Anna. (Inte nödvändigtvis i den ordningen.) Tänkte allt i en gosig röra. Människor det är jobbigt att KAPOFFA utan. Mel goes KAPOFF mest hela tiden. Behöver annat.
"Det finns många såna här dagar. Likadana. Fulla av vidrig väntan och rullande stenblock i tankarna. DET BLIR SÅ TJATIGT. Men, tänker hon, ju mer det ältas, desto fortare tröttnat man, vill vidare till nytt. Problemet är: Andrea [läs Mel] vill verkligen vidare, till alldeles annorlunda, men hon har liksom fastnat.

Sitt förflutna kan man bara skylla på till en viss gräns. Sen måste man inse vuxenheten i den egna kroppen. INSE att det inte finns ett determinerat liv eller en snäll gud eller en fortsättning som går mot det lyckliga slutet om man inte anstränger sej, kämpar." - Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter, sid. 171m kap. otäcka kvinnor på kö i Andreas huvud.

Precis.

Anna, vi fick ditt sms nu.

Vi åker härifrån imorgon. Gosigt va?

Mel behöver en ny dagbok. Den här håller på att ta slut.

Mel har fått ett Ordentligt Avslut nu. Hon kan liksom Förlåta, på-riktigt. Det är faktiskt inte enbart Mel det var fel på.

Musik. Tårar på Mels kinder. SAKNAD!

Angelica. I Mels huvud är du (men inte Enbart och Endast):

She shines

In a world full of ugliness

She matters when everything is meaningless

Du anar inte. Jag hade inte orkat utan dig.

Fragile

She doesn't see her beauty

She tries to get away

Sometimes it's just that nothing seems worth saving

I can't watch her slip away

Du har ju hört min gråtattack av att läsa din blogg. Jag kan inte göra ingenting när du mår dåligt.

I won't let you fall apart

I won't let you fall apart

I won't let you fall apart
I won't let you fall apart

Do I need to say more?

She reads the minds

Of all the people as they pass her by

Hoping someone can see

Dina teorier om människor som läser tankar är... gosiga!

If I could fix myself I'd...

But it's too late for me

Allt för Angelica!!

I won't let you fall apart

I won't let you fall apart

I won't let you fall apart

I won't let you fall apart

*kramar om*

We'll find the perfect place to go

Where we can run and hide

I'll build a wall

And we can keep them on the other side

But they keep waiting

And picking

And picking

And picking

Sålänge du står för matlagningen så. Och vi släpper in vissa. Främst Mary och Anna. Sen vem du vill. Storebror kan hälsa på lite också. Men bara om Angelica vill. ^^,

It's something I have to do

I was there, too

Before everything else

I was like you

Det är jus å. Du var den första för mig. Den första jag litade på. Den första jag på-riktigt pratade med. Du kommer alltid att vara den första.
Det är dig jag ska tacka för att jag kan Lita och Prata. Det är dig världen ska tacka (om den är lagd åt det hållet) för att jag är som jag är.

Och än en gång:

Utan dig vill jag inte vara med mera!!

Allt kursivt = The Fragile - Nine Inch Nails.

Mel tänkte nana nu. Vi hörs väl snart igen. Imorgon/övermorgon kommer människor bli smsbombade. Stackars, stackars er. 8)

Dagens citat?

"'Förlåt', säger han, 'för att jag är en sån hemsk person. Jag förstår inte hur du kan vilja leva med mej.'

Sånt säjer han. Säjer att han inte känner sig värd henne, kan inte ens röra vid henne alla dom här dagarna, för det känns som om han inte har nån sån rättighet, att röra vid nån så fin." - Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter, sid. 181, kap. festliga Casper och Andrea.

Jag vet dig, Casper. För väl.

Yours

        Truly

   Mel