That's all, folks!
20.06
Torsdag 4/9 2008
"Det är inte mej det är fel på
Det är bilderna ni ger mej."
Mary.
Så underbar. Betyder så mycket. Så långt bort. Med mig hela tiden. Även om kanske mobil dör, så är hon där. Helt klart Katrinastatus. BÄTTRE än en Katrina! Utan Mary skulle Mel inte vara den Mel hon är. En på tok för stor del skulle fattas, Mel skulle inte vara så hel som hon är (även om hon till störst del är trasig) och hon skulle verkligen inte vara lika klar med vad hon känner. Marysms BETYDER alltid och hon kan nästan alltid få en att le. Muntrar upp, stöttar, finns där. Mary ger oss mer än vi ber om, och det är vi tacksamma för. Minst sagft.
Ord finns säkert som kan berskriva henne, men jag har dem inte på min sida. Men hon ska veta att Mel med glädje och ALLT och lite till!
Och så: Blädagarna-
Mel har dem. Mary har dem. (Skillnaden är att Mary visar dem.)
Och när Mary har Blädagar, då blir Mel som Andrea blir när Lovisa inte mår bra. Mary får krypa upp i sitt hörn, HELT okej. Bara Mel får vara med och trösta. Men hur tröstar man en Mary? Mel står rådlös. Hon överlämnar glatt all nattlogik på Badguy (en uppenbarligen klok människa), alla blåbär på Max och allt vad Zingo nu gör på Zingo. Hade Mel varit där, i Fiskstaden, så hade hon slängt hela sitt liv bortåt för att skydda Mary i hörnet. Men nu är hon, tyvärr, inte där.
Och förresten. Om inte Zingo och andra gosmänniskor får Mary på bättre humör, hur kan Mel tro att det skulle gå bättre för henne? Mel är inte duktig på att trösta människor. Bara ibland, vissa människor. Och om Mary skulle börja gråta, det går att gråta ut. Bort. Men itne Tystnad. Och Mel.. vet inte riktigt.
Vet att hon vill träffa Mary. (Orden sviker igen, annars hade vi kunnat förklara exakt hur mycket vi vill det och vad vi är beredda att göra för att ta oss dit.). Vet att hon vill ha ett eget hörn att krypa upp i. Vet att alla de här KAPOFFkänslorna måste fram någon gång, men orkar inte gräva fram dem just nu.
Saknad. Som lägger sig som ett täcke över allt annat, eller vad är det du säger, Mary?
Dagens citat?
Micki: "Du är elak!"
Angelica: "Nä, det e jag inte. Det är normalt!" x3 Tack för att du gör livet enklare, Icka!!
Yours
Truly
Mel
Jag är rädd (pappa kom hem då/och säj att jag är vacker)
13.50
Fredag 15/8 2008
På sidan 162 i Pappa Pralin finns ett kapitel som skriker i mitt huvud då och då (nästan alltid!). Det kapitlet heter pappa kom hem då/och säj att jag är vacker. Egentligen utan punkt på slutet, men det är min mening som tar slut där. Så viktigt att skilja på Andrea och Mel. Sonja och Mel. (I Änglarnas Syster skrivs alla kapitelnamn med stora bokstäver, i Pappa Pralin med små, förutom namn, de skrivs med stor bokstav, i början.)
Vadå skilja på? Jag hade ju känt såhär ändå, bara inte kunnat förklara det. Nu har jag citat att använda, ord jag inte skulle ha tänkt på annars.
"Andrea säjer att hon saknar honom. Hon säjer att hon saknar honom fastän han är här just nu; fastän han nästan alltid är här just nu." sid. 163
"Plötsligt vet hon inte om hon nånsin är ärlig. Orden kommer sladdriga ur munnen." sid. 163
"Det blir fel, det känner hon ju. Det blir väldigt jättefel det här. Men hon får inte ur sej dom rätta orden. Dom bråkar i munnen på henne." sid. 163
"Var tog det vackra vägen?, vill hon ropa. Det finns så mycket hon vill ropa, säja, viska, tvärtom, andra hållet, Andrea. Viska, säja, ropa. Var tog det vackra vägen?" sid. 163-164
"Flickan i spegeln är ful och Andrea vill inte men har inget annat val än att låta ansiktet sitta kvar." sid. 165
"Försöker tänka att hon bara är paranoid. Att det är en sjukdom som kan bekämpas. Att allt som finns bakom dörren är ljus, och skuggor." sid. 165
"Jag menade inte att är inte är tillräcklig, menade att jag ändå känner mej tom, menade inte att det är ditt fel, förmodligen ingens fel, ville bara säja att jag känner mej så ensam, vill att vi ska vara så nära varandra som inga nånsin varit, sådär så att absolut inget kan få plats emellan våra hudar, bara kläder bara svett." sid. 167
"Men Andrea kan inte tro på det, det går inte att tro på nånting alls, det är för tyst, för tomt, det blir alldeles tungt i bröstet, i halsen." sid. 168
"Måste tystna, låtsas enklare, sovande. Bara för besökaren att gå då. Hon lossar håret från hans hand. Den finns kvar i rummet. Andrea hör den. Tafatt och störande. Om hon ändå kunde sluta gråta! Förbannade jävla gråt!" sid. 168
"Var kommer den här blicken ifrån? Som ser mej så ful." sid. 170
Så ska vi försöka Förklara. Förklara varför vi valde de här citaten. Förklara vad de betyder, tankar och känslor bakom. Pappa Pralin tycker man inte om, om man inte har lite eget att lägga in. Måste ha känt (åtminstone lite) som Andrea.
Citat ett: Andrea sitter på golvet, på den orangea mattan, och gråter. Försöker förklara för Casper varför hon gråter.
Det är ju sådär jag känner, så fort ja kommer nära någon. Nära på Det sättet, åtminstone. Varför? Jag vet inte riktigt. Vet bara att... Vet nästan ingenting.
Citat två: Fortsätter att förklara.
Jag är inte säker på vad jag känner, vilket gör varje ord till en potentiell lögn. Vet inte hur jag ska förklara. Det kommer fel ord.
Citat tre: Fortsätter fortfarande förklara..
Ja, som sagt. Vet man inte riktigt vad man känner, hur man ska förklara, då kommer fel ord. Helt fel.
Citat fyra: Var tog det vackra vägen? Var försvann allt det bra med mig? Varför går det inte att se mig (oss?) vacker!?
Citat fem: De har bråkat och Andrea står inne i badrummet, Casper i sängen med en bok.
Man har ju inget val. Bara så träffande.
Citat sex: Andrea står i duschen.
Man måste tänka så. Måste ju lita på någon. Måste tänka bort alla bilder man har med "Vad fånig du är!"
Citat sju: Casper har gett sig iväg och Andrea har börjat städa.
Ändå! Jag känner mej ändå tom! Ibland, inte alltid, är det så. Och det är absolut ingens fel, (bara mitt) verkligen inte. Det bara blir så.
Citat åtta: Andrea ligger som liten flicka i sängen och gråter efter Lovisa. Lovisa är inte hemma.
Det är ju så det känns! Det är ju den känslan!
Citat nio: Carl kommer in i rummet och försöker trösta henne. Förgäves.
Låtsas enklare.
Citat tio: Varför kan jag inte tycka om mig själv? Är jag verkligen vacker i dig? Ser du mig vacker? Får jag låna dina ögon en stund?
Rädd för att Lita, det är jag. Rädd för honom. Honom. Honom? Som om han skulle vara ett val, en möjlighet. Som om jag skulle kunna vara något för honom.
Förresten, han, tycka, om, mig? Han har sagt det, ja, men är det så? Han är rädd för mig. För att bli sårad.
Jag, såra, människa, jag, kanske-tyckerom?
Majy kom hem pör ja läntar epter dej.
Kan inte kapoffa, får inte kapoffa, får inte kapoffa, får inte kapoffa, får inte kapoffa!, just nu.
Dagens citat?
"Let me take your hands
I'm shaking like milk" - Let's go to bed, The Cure.
Yours
Truly
Mel
SonjaAndreaMeltankar
"Mansarmar tröstar henne bättre." och mansarmar, det är ju Pappaarmar(förMel), det borde väl alla förstå. Och pappaarmar tröstar bättre än mammaarmar.
Mörkret omkring en mamma.
Som en motsatt gloria.
Är det så, tröstar Pappaarmar bättre än Mammaarmar?
Ja, så är det.
Borde det vara så?
Egentligen inte.
Men så är det, och så är det inget mer med det. (Katrinamissbruk)
Det är inte lika självklart att få beröm av sin pappa som av sin mamma. Mamman ska stå bredvid och berömma varje andetag barnet tar. Det är inte lika självklart att få en kram av sin pappa som av sin mamma. Det kan tillochmed vara sällsynt.
Och alla vet ju att det sällsynta, det uppskattas mer. Det självklara, mamman i det här fallet, räknas mindre. Är det verkligen så? Man borede ju räkna lika mycket, men tänk om det inte går, om man inte kan?
Så kan man ju inte räkna alls, en punkt efter, bara (vadå BARA?), en röst i en telefonlur, en taxibil. (Wienernougat och magnumglass) Lasagne.
Och så kan man ju vilja räkna men inte våga, som med storebror. Och tvillingar. Och Marysar. Villvillvill men vågar inte alltid riktigt för hur mycket orkar man orka, hur hat kan man klara om allt skulle bli felfelfelfel? Kan Mel verkligen Lita, går det? Vi tror att vi har glömt hur man gör. Visst, vi litar, berättar saker, försöker verkligen att inte oroa oss för vidareberättande. Går runt med ångest, jahamenharduberättatvarförskulledetvaraintressantförnågonvadharduberättatvetnågonmerändu-varförgörjagsåhärmotmigsjälvvarförkanjagbaraintevaratystiställetvarförlyssnarduenspåmig. Det är ju bara ord jag får att lita på. Varför inte bara ge er en fiol och mig någon att vara otrogen med.
När det nu ändå blir såhär. Varför kan du inte bara ta av dig hatten?
Nu måste Mel bara få lägga till lite, innan hon publicerar. Att, jo vi kan Räkna, Mary. Vi KAN. Dig. Du vet. Du Vet.
Mental Istid. Hur beskriver man det?
Måndag 7/7 2008
Mel släcker ner, tänder ljus, drar ner rullgardinen, höjer musiken (Dire Straits) och gör vinter igen. Vet inte varför, hon hatar ju vintern. Vet kanske varför, hon hade rätt att må dåligt precis där efter nyår. Vill ha rätt att må dåligt nu också, men har inte det. Det är bara halvfjösigt. Inget att ta på, inget att förändra. Bara all den här ångesten. Kommer från Mel själv, hon vet det, vet att det bara är hon som kan göra något åt. Men det är ju omöjligt! Kan ni inte förstå det någon gång, att det är inte så enkelt! Inte om man är själv. Måste ha något annat, någon annan att ge Mel andra tankar.
Nä, Mel är inte stark. Hon vet om det, att hon är äckligt, patetiskt, svag som inte kan slåss mot demonerna, som hon kallar sina tankar, själv. Som behöver hjälp hela tiden. Kolla, kolla här är jag, hjälp mig, krama mig, göm mig för då kanske det går bort! Mel vill möblera om, hon vill skjuta sängen intill väggen och gömma sig i dess (väggens) svalka, dess lugna stillastående. Fast väggen kanske inte alls är lugn, den kanske är lika rastlös som Mel själv, det vet ju ingen något om, väggen kan ju inte berätta något; får snällt stå och vänta tills någon bestämmer sig för att den inte behövs mer. Kanske väggen inte kan vila förrän den ligger krossad på marken, kanske tycker den att det är skönt; äntligen vila! Det kan ju ingen veta något om. Helt omöjligt att veta något ju, väggen har ju inte sagt något!
Mel, den där pratglada, sprudlande flickan. Hon vill vara en vägg.
Jag vill inte ha något val.
Hon vill vara Elektrisk, inte vanligt Elektrisk, utan ThåströmElektrisk. Hon har lovat Storebror att om hon hittar en pojke som låter henen vara ThåströmElektrisk, då ska hon kidnappa honom. Mel vet inte om det finns någon Nickopojke för henne. Kanske. Men nog aldrig någon Casperpojke. Kärlek, med allt det där sjukt skrämmande, tills döden skiljer oss åt! Jag menar, Mr. X var ju en Nickopojke, helt klart (inget illa menat så). Om om tillochmed han ville Mel för ett tag, då måste ju någon annan också kunna vilja Mel. Det är så man måste tänka för att kunna överleva.
Mel känner sig vilsen. Borttappad i sin kropp.
Hon vet att hon inte ser stor/tjock ut i andras ögon, men hon känner sig minst 200kg. Ser inte alla andra hur stor hon är i sin kropp? Det som gör att hon tar upp så oförskämt mycket plats, rör sig så klumpigt. Mel vet att så fort hon nämner det här så får hon kanske en stämpel, en neonskylt i pannan: Anorektikermaterial! Varningsskyltar och varningsljus.
Jaha. Men låt det vara så då. Det är då ni inte har förstått.
Det är jobbigt att äta på något sätt. Det är som om det är ett brott. Men lägg märke till hur Mel äter ändå, att hon äter sig mätt. Var stolta. Och, alltså. Glass är en annan historia i sig. Det är tillåtet. Vräkäta. (i strålkastarljus)
Mel skulle vilja skriva en Änglarnas Syster av Amanda, skriva tårar som känns. Mel vågar inte, dels för att Amanda kanske inte får berätta sin egna historia och dels för att Mel inte kan, inte har ord.
Mina ord, vadå mina ord, orden är väl sina egna? Mel har egentligen aldrig lyckats bra med det där att "tämja" orden, få dem att ramla ut som de ska, som hon vill att de ska. Mel vill inte förstöra Amanda. Aldrig någonsin!
Mel vet att hon gör människor arga på henne när hon inte tycker om sig själv. Mel vet att hon är jobbig. Men hon vet också att det är såhär hon tänker, och om man vill Mel som flickvän *tänka Mary*, Lillasyster eller Tvilling på något minsta lilla vis, då kan det kanske vara bra att förstå Meltankar (svårare än Melord) någorlunda, åtminstone. Förstå lite vad Mel tänker när hon kapoffar, när hon mår "ja, jo, bra".
Gos på er, massamassa gos!
Dagens citat?
"Jag vill inte vara någon plikt.
Jag vill vara ett fritt val.
(så sluta att inte välja mig!)" - Lite Änglarnas Syster, lite Mel.
Yours
Truly
Mel
20.10
