SonjaAndreaMeltankar
Måndag 7/7 2008
"Mansarmar tröstar henne bättre." och mansarmar, det är ju Pappaarmar(förMel), det borde väl alla förstå. Och pappaarmar tröstar bättre än mammaarmar.
Mörkret omkring en mamma.
Som en motsatt gloria.
Är det så, tröstar Pappaarmar bättre än Mammaarmar?
Ja, så är det.
Borde det vara så?
Egentligen inte.
Men så är det, och så är det inget mer med det. (Katrinamissbruk)
Det är inte lika självklart att få beröm av sin pappa som av sin mamma. Mamman ska stå bredvid och berömma varje andetag barnet tar. Det är inte lika självklart att få en kram av sin pappa som av sin mamma. Det kan tillochmed vara sällsynt.
Och alla vet ju att det sällsynta, det uppskattas mer. Det självklara, mamman i det här fallet, räknas mindre. Är det verkligen så? Man borede ju räkna lika mycket, men tänk om det inte går, om man inte kan?
Så kan man ju inte räkna alls, en punkt efter, bara (vadå BARA?), en röst i en telefonlur, en taxibil. (Wienernougat och magnumglass) Lasagne.
Och så kan man ju vilja räkna men inte våga, som med storebror. Och tvillingar. Och Marysar. Villvillvill men vågar inte alltid riktigt för hur mycket orkar man orka, hur hat kan man klara om allt skulle bli felfelfelfel? Kan Mel verkligen Lita, går det? Vi tror att vi har glömt hur man gör. Visst, vi litar, berättar saker, försöker verkligen att inte oroa oss för vidareberättande. Går runt med ångest, jahamenharduberättatvarförskulledetvaraintressantförnågonvadharduberättatvetnågonmerändu-varförgörjagsåhärmotmigsjälvvarförkanjagbaraintevaratystiställetvarförlyssnarduenspåmig. Det är ju bara ord jag får att lita på. Varför inte bara ge er en fiol och mig någon att vara otrogen med.
När det nu ändå blir såhär. Varför kan du inte bara ta av dig hatten?
Nu måste Mel bara få lägga till lite, innan hon publicerar. Att, jo vi kan Räkna, Mary. Vi KAN. Dig. Du vet. Du Vet.
"Mansarmar tröstar henne bättre." och mansarmar, det är ju Pappaarmar(förMel), det borde väl alla förstå. Och pappaarmar tröstar bättre än mammaarmar.
Mörkret omkring en mamma.
Som en motsatt gloria.
Är det så, tröstar Pappaarmar bättre än Mammaarmar?
Ja, så är det.
Borde det vara så?
Egentligen inte.
Men så är det, och så är det inget mer med det. (Katrinamissbruk)
Det är inte lika självklart att få beröm av sin pappa som av sin mamma. Mamman ska stå bredvid och berömma varje andetag barnet tar. Det är inte lika självklart att få en kram av sin pappa som av sin mamma. Det kan tillochmed vara sällsynt.
Och alla vet ju att det sällsynta, det uppskattas mer. Det självklara, mamman i det här fallet, räknas mindre. Är det verkligen så? Man borede ju räkna lika mycket, men tänk om det inte går, om man inte kan?
Så kan man ju inte räkna alls, en punkt efter, bara (vadå BARA?), en röst i en telefonlur, en taxibil. (Wienernougat och magnumglass) Lasagne.
Och så kan man ju vilja räkna men inte våga, som med storebror. Och tvillingar. Och Marysar. Villvillvill men vågar inte alltid riktigt för hur mycket orkar man orka, hur hat kan man klara om allt skulle bli felfelfelfel? Kan Mel verkligen Lita, går det? Vi tror att vi har glömt hur man gör. Visst, vi litar, berättar saker, försöker verkligen att inte oroa oss för vidareberättande. Går runt med ångest, jahamenharduberättatvarförskulledetvaraintressantförnågonvadharduberättatvetnågonmerändu-varförgörjagsåhärmotmigsjälvvarförkanjagbaraintevaratystiställetvarförlyssnarduenspåmig. Det är ju bara ord jag får att lita på. Varför inte bara ge er en fiol och mig någon att vara otrogen med.
När det nu ändå blir såhär. Varför kan du inte bara ta av dig hatten?
Nu måste Mel bara få lägga till lite, innan hon publicerar. Att, jo vi kan Räkna, Mary. Vi KAN. Dig. Du vet. Du Vet.
Kommentarer
Postat av: Mary
Ja. Bra att Mel vet.
Jag det är svårt när man villvillvill men inte orkar. Vi har varit där.
Vi kan lita. Vi kan babbla (A).
GOS.
Postat av: Anna
Vi kan INTE ta av oss hatten! Och det vet vi, eller hur? Hatten måste vara där. Det bara är så.
Dessutom, vi liksom förstår. Förstår allt.
Postat av: Mel
Ja, vi kan babbla med Mary. Massamassa babbel.
Postat av: Mel
Vi tar av oss hatten. Far brukar tycka at vi ska det, då ska vi väl det?
Trackback
