Introducing The Mel

Jippi jäj! Jag har en dator att skriva på. Vi får se hur långt det här blir. ;)

Just nu sitter jag här i kalsonger och en för stor t-shirt och knarkar Just Like Heaven Forever med The Cure om och om och om igen. Kärlek på den låten, det finns inget annat! Världens Meligaste kärlekslåt. Ska det vara kärlek, då ska det vara kärlek i strålkastarljus, rakt in i varandra, överleva ändå. Aldrig Katrina och Rolf. Aldrig någon förutsägbar BRUDJÄVEL som KLÄNGER sig fast på killen så fort han gör en ansats att resa sig och kanske gå. Fritt citerat, utan bok bredvid, och jag vet, vet, att det är rätt citerat. Och att det inte är hela citatet.

Show me show me show me how you do that trick
The one that makes me scream, she said

The one that makes me laugh, she said

Threw her arms around my neck

Show me how you do it

And I promise you, I promise you that

I'll run away with you

I'll run away with you

Framför mig, mellan mig och tangentbordet, står en skål äggnudlar kokade i grönsaksbuljong av ingen mindre än Mel. Okej, mor hjälpte till (hjälpte till rätt mycket) innan hon åkte iväg vart hon nu skulle (det var så många ställen, man kan inte komma ihåg allt alltid!) med Kulan. Hon ska köpa glass. Men trots att hon hjälpte till så blev de inte riktigt bra, jag vet inte varför, men det brukar vara så när jag lagar mat, det blir aldrig riktigt, riktigt bra. Aldrig riktigt gott. (Det finns säkert lukt, smak. Något liknande, eller hur Andrea?) Jag vet inte, jag borde väl kunna bli bra, men jag tror att man måste tycka om det man lagar om det ska bli bra, och ärligt nu, jag tror inte det finns någon maträtt jag verkligen, verkligen tycker är god. Faktiskt. Farmors köttbullar. Kanske.

Spinning on that dizzy edge

Kissed her face and kissed her hair

Dreamed of all the different ways that I had to make her glow

Why are you so far away?, she said

Why won't you ever know, that I'm in love with you?

That I'm in love with you

You - Soft and Only

You - Lost and Lonely

You - Strange as Angels

Dancing in the deepest ocean

Twisting in the water

You're just like a dream

You're just like a dream

Jag borde väl kanske inte äta vid datorn. Men det stänker inte, tro det eller ej, och även om det gör det så har jag papper och trasa att torka bort det med. Men jag äter, det är väl bra? Visst är det? Det är väl huvudsaken.

Det känns lite som när jag var sjuk förut, i våras. Med MarySjuksköterska och Honungsvatten hela tiden. Fast nu har jag inte Mary (hon har det massamassa bra i Grekland, vi Saknar och Längtar tills hon kommer hem, men det är bra att vara utan varandra ett tag. Tror jag. Det borde vara så, det stärker vårat förhållande, på något vis. Eller hur?) och inte heller Honungsvatten. Faktiskt. Jag har äggnudlar, som sagt. Men jag har Cure, jag har Cure HÖGT på. Det är väl bra? Visst är det?
Hela tiden.
Vi har det väl bra, visst har vi? Visst är det? Eller hur?
Anna, du är liksom smittsam. Det är SJUKT! Att vi kan vara såhär. Såhär nära, såhär.. lika? Ja, lika, det tror jag att vi är. Visst är vi? Delvis, åtminstone. Det känns som om vi borde ha varit tillsammans mycket, mycket längre. Är det verkligen såhär kort tid vi har känt varandra? Det känns som.. MYCKET längre!

Daylight licked me into shape

I must have been asleep for days

Moving lips to breathe her name

I opened up my eyes

And found myself alone, alone, alone

Above a raging sea

That stole the only girl I've loved

And drowned her deep inside of me

You - Soft and Only

You - Lost and Lonely

You - Just Like Heaven

Det som irriterar mig mest just nu, det är inte känslan av att komma någonstans, det är inte känslan av att Vänta på något större, bättre. Det är att i det här rummet, någonstans, så finns en fet, stor, äcklig geting som glor på mig med elaka ögon. Det är att min kropp känns åtta nummer större, större än vad?, jo, större än vad den ser ut i spegeln (nästan revbensdekorationer, eller kanske inte, men de syns massa tydligt om jag sträcker upp armarna, brukar de göra det?) och större än vad jag borde känna mig. Den känns uppsvullen, kanske naturligt just nu, men jag hatar det, hatar att min kropp är min, hatar att den gör ont på vissa ställen, hatar att den är svag. Det kan jag ju göra något åt, om jag hade den minsta lilla glöd i mig så skulle jag ju ge mig ut och springa, röra på mig, träna. Sit-ups eller något. Det kan man ju göra, eller hur? Om jag hade den minsta lilla glöd i mig, sådär som Anna med hennes roman, då skulle jag sätta mig ned och skrivaskrivaskriva tills handen blöder. Om jag hade den minsta lilla glöd i mig, då skulle jag inte sitta här och beklaga mig, då skulle jag Göra Något Med Mitt Liv. Ut, bort, vet inte vart.
Jag skulle kunna vara hemma hos Anna och hjälpa henne städa (färgahåretrött?), men för att göra det måste jag först duscha, och sen ska jag ta en buss, byta, tunnelbana, gå. Har gjort det förr, visst har jag åkt till Anna förut?, ja det har jag och det gick bra. Glitterhatt på huvudet, komplimanger på det (Var stolt på mig, Sonja!) och människor bits inte som jag tror att de ska göra, jag har inget att vara orolig över, egentligen, eller hur? De är inte farliga, människorna på gatorna, åtminstone inte alla, och jag borde inte må illa över att röra mig ute någonstans på en gata eller två, eller hur? Det borde jag inte må dåligt över alls. På något sätt. Men det är läskigt, och nu, utan hörlurar för att mina inte passar under Glitterhatten, utan musik, utan något att hålla sig i och frenetiskt le åt, som gör det lite lättare att le, gör människor lite längre bort, lite mindre, inte lika farliga.. Hur håller jag paniken borta? Hur tvingar jag tillbaka handsvettet? Och krampen i magen? Vad är det jag är rädd för? Jag har ju inga problem med att vara med främmande människor, jag menar, hemma hos Emilpojken och frågor om skola och liv och allt vad det var, det skötte jag rätt bra, eller hur? Och jag var inte nervös, inte alls.
Men på öppna ytor får jag panik? Varför? Vad i helvete är det för fel på mig?

Bara att duscha känns som ett oöverstigligt hinder, jag vet inte, det har något med badkaret att göra, det känns som... som... Jag vet inte riktigt. Men jag menar, jag brukar ju kunna hoppa in i duschen, komma ut, vara ren. Men inte nu, jag kan inte. Eller, jag kan. Men jag... Orkar inte. Helt enkelt. (jag kanske inte orkar stå framför spegeln och tro på mig själv hela livet, Nicko!) Eller, orkar är fel ord, egentligen(Vadå FEL, vadå EGENTLIGEN?). Orkar gör jag ju, faktiskt. Det är klart att jag gör. Men det blir så... Jag skyggar för vattnet, för min egen kropp, på något sätt.

Ett patetiskt misstag.

Igår var Anna här, kom runt... klockan sex ungefär. Vi åt middag, eller, inte Anna, men mor, Sandra, Annie och jag (det var längesen vi satt så, det kändes konstigt, det kändes bra att ha Anna där, jag vet inte, som om att.. Det släppte, någonting.) och sen skulle vi till stallet, inte Sandra, hon skulle stanna hemma, men resten av oss. Så vi åkte, och det regnade. Vi blev massamassa våta. Det blev vi. Och Anna red på Bögen, det gick riktigt bra. Utan tyglar och nu kan hon faktiskt stå upp och okej, stigbyglarna kanske är lite för långa trots att de sitter på sista hålet men.. Ja, Bögen är helt enkelt inte rätt häst för Anna. Hon ska ha Key. Eller en islänning. En islänning skulle bli bra. Men nu är det så att Bögen är den enda häst vi har, faktiskt. Så det får gå.
Anna gjorde ett jättebra jobb, trots sin något förvirrade ridlärare. Hon travade lite, skumpskump, men ändå.
På det hela såg det bra ut.
Och jag avslutade det hela med en härlig galopp. Inte tokgalopp, inte som vanligt, jag lät honom inte gå för fullt, men det gick faktiskt bra, han lyssnade och han travade lugnt också. Både han och jag hatar att trava, men det är ju lika viktigt för det.

Det känns bra att Anna tycker att det ser härligt ut att galoppera på det viset, hon och jag kommer att passa bra ihop vid uteritter. Det skulle vara roligt att låta Anna rida för Annie, det är väl nästa steg, för Annie kan mer och.. Ja, hon kan ju (helt naturligt) sin häst bättre än vad jag kan, så... Det skulle vara roligt. Och någon gång i framtiden vill jag se Anna ta ett hinder.

Ett större hinder. Och jag vill hoppa. Det vill jag verkligen, hoppa flera hinder, senast jag hoppade var det tre stycken och Malin var med, men det gick inte bra. Nu vill jag hoppa igen. Lära mig, till slut, hoppa en bana. Jag är inte jättebra på att hoppa, men någonstans måste man ju börja och Bögen kan ju faktiskt.

Jag ska städa lite mer. Det är något med de här kalsongerna, tro mig. Det är magiska. Får mig att städa. Städmanikalsonger.. x3

På tisdag händer det alltså. Vi träffar Anna Jörgensdotter. Jag vill inte tänka på det. Tänker inte tänka på det, faktiskt. Vägrar. Helt och hållet. Ärligt talat.

Jag känner att jag borde skriva om Misstolkartvillingarna på vift i Hallsta och Stockholm, men än en gång hänvisar jag till Annas blogg. Jag orkar inte just nu, jag måste röra på mig igen. Städastädastäda. Jäpp, aj äm sick.

Jag ska ringa Angelica också. Hon har en bok jag ska låna. Jag känner det att jag måste börja läsa fortare än vad jag gör, för det finns sjukt många böcker att läsa.

Dagens citat?

"Oh this smile of hers I can not ignore

Thinking about her anyhow

I hold her as if I love her

I don't want to let her go

And she doesn't seem to wanna get rid of me

Love isn't always easy

He gives me some kind of love

And I don't wanna keep it

Can't stop thinking about her
I want to shout out that she is beautiful" - The Kiss, Inga Håkansson. Änglarnas Syster - The Soundtrack


Yours
        Truly
   Mel
14.36